Birgitta Lovén är en känd kulturpersonlighet och konstnär. En kvinna som sällan sitter still och som sällan ger sig. Birgitta Lovén engagerar sig. Det gör hon nu, det gjorde hon då. Då var runt 1987 i Wien. Hon och maken Gösta Lovén bodde i Wien på grund av hans arbete. Birgitta Lovén engagerade sig bland annat i Svenska kyrkan, en plats där det fanns många svenska prominenser vilket även gav Lovén möjligheter som kanske inte alla har när det gäller att hjälpa flyktingar.
Traiskirchen är ett slitet flyktingläger med många år på nacken. Genom volontärer i svenska kyrkan kom hon då att engagera sig i flera flyktingar i det nedslitna lägret.
Främst var det Son, en nordvietnamesisk flykting, som flytt från Polen där han studerade. Han hade suttit i lägret i nio år och han hade berövats allt. Sin identitet, pass och förnekades av sitt hemland.
– Han var bortsuddad ur systemet. Han existerade inte, säger Birgitta Lovén.
Sons öde fick Lovén att engagera sig. genom kontakter med inflytelserika personer i Svenska kyrkan i Wien kom hon ända upp till regeringsnivå och fick träffa ansvarig minister för att tala för Son.
– Jag klädde upp mig med blingbling som man gör där, blev muddrad av vakter och fick träffa ministern. Men hon sa bara att det inte fanns en chans för Son att få uppehållstillstånd och pass.
Birgitta Lovén är inte en person som ger sig. Hennes engagemang i Wien gav genklang ända till Svenska Amnesty och hennes insats gav Amnesty en ny insikt om vad som försiggick i lägret strax utanför Wien.
Hon och Son blev så småningom kallade till FN-huset i Wien, och de hade ingen aning om varför. När de fick reda på att Son beviljats uppehållstillstånd och pass blev glädjechocken nästan överväldigande. Hennes enträgna kamp hade burit frukt.
Under åren i Wien lyckades hon även med att få möbler skänkta av familjen Kamprad, Astrid Lindgren skickade, efter ett brev från Birgitta Lovén, en hel låda med tyska översättningar av hennes böcker till lägret. Detta och mer än så hann Lovén med under sin tid i Wien, innan maken började jobba i Tyskland.
Väl i Sverige igen deltog hon i en tv-dokumentär angående flyktingar, och hon hade även samtal med Christina Rogestam som då var generaldirektör för Invandrarverket, nuvarande Migrationsverket.
– Ge inte upp, prata med varandra det finns alltid pusselbitar som kommer fram, råder hon dem som nu kämpar för att ge utvisade möjlighet till uppehållstillstånd. Man ska våga göra saker och ting, det är bara vanliga människor som handlägger ärendena.