Det är inte bara en fördom bland den något yngre generationen. När man ser vilka underhållare som pensionärsföreningar själva bjuder in till sina träffar, är det vanligtvis antingen trubadurer som sjunger visor av Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – eller dragspelare.
Intet ont om denna musik, men snälla, är det verkligen sånt som dagens pensionärer förväntas lyssna på?
Mina föräldrar är i 70-årsåldern. De är alltså födda i mitten av 40-talet. De växte upp med Elvis. De var med om popmusikens fullständiga explosion. De gillade Beatles och Rolling Stones. I deras gamla skivbackar står LP-skivor med Bob Dylan, The Who och Ulf Lundell. I deras CD-ställ står Lars Winnerbäck och Mando Diao. Förvisso uppskattar de även klassisk musik och opera, men en sak är säker: De lyssnar inte på dragspel.
Hur länge ska "pensionärer" (alltså alla mellan 65 och döden) förknippas med just dragspelsmusik? De som går i pension nu är födda i början av 1950-talet. Förväntas de också lyssna på dragspel? Kommer 60-talisterna att göra det när pensionsdagen stundar för dem? Till och med vi 70-talister?
Återstår att se. Men tills dess är det väl lika bra att börja lyssna in sig på Calle Jularbo och Byledraget. Bara utifall att.