Nyligen kom en färsk rapport om vilka Katrineholmsbornas favoritplatser är. Djulö, Stadsparken och Duveholm hamnade högst upp på listan. Jag kom då genast att tänka på att jag enbart besökt Stadsparken av dessa, har aldrig sett skymten av Djulö. Som reporter i Katrineholm borde det höra till allmänbildningen så jag ska ta redaktionshojen och trampa ner dit en vacker dag, tänkte jag.
Ett märkligt ställe som blivit något av en favorit för mig är emellertid Kullbergska sjukhuset. Jag brukar knalla förbi där på mina lunchpromenader. Som många andra mindre sjukhus är det ett sammelsurium av byggnationer som gjorts över en period på 100 år. Därmed har sjukhuset förvandlats till något av en postmodern koloss i byggnadshänseende, där avdelningar och korridorer från vitt skilda årtionden ingår i ett oöverskådligt system som bara de mest inbitna hittar fram igenom. Till skillnad från modernare och mer lättnavigerade sjukhus som exempelvis Huddinge sjukhus, ett jättelikt betongmonster uppfört i rekordårens gråaste betong med ett inre som närmast kan liknas vid ett köpcenter med sina blodröda mittgångar och tydliga raka former.
Men det finns något tilltalande mystiskt med sjukhusmiljöerna. Ingen ödslighet är så ödslig som den i en tom sjukhuskorridor. Ingen plats är så ren och samtidigt så fylld av sjukdom. I sommar fyller Kullbergska 100 år och jag har i uppdrag att skriva dess historik i tidningen. Så det blir nog en och annan promenad på lunchen till min favoritplats framöver också.