Men denna säsong såg jag verkligen fram emot. Inte för hon som pratar som en treåring, inte för han som fordom hade pudelfrisyr, inte för Sveriges bästa countryröst, knappast för Jinder, men till del för Magnus Carlson från Weeping Willows. Och Danny går från klarhet till klarhet.
Men det var ju Freddie Wadling som skulle ha lyft denna säsong långt bortom tidigare gränser. En man som jag första gången såg 1977 i Straitjacket, en man som spelade bas i Lädernunnan, som sjöng i Liket lever, som sjöng en version av nationalsången i kortlivade bandet Rukorna, en version som hade en dödskalle på sig i många år vilket innebar att den inte fick spelas i radio.
Vilket jag brydde mig föga om när vi på Journalisthögskolan i Göteborg skulle göra en obligatorisk radiosändning som en del av vårt examensarbete. Låten spelade jag med en glädje som gränsade till vanvett.
Wadling gick vidare och bildade Cortex i början av 80-talet, därefter var det Blue for Two och Mobile Whorehouse som gällde. Fläskkvartetten började ett samarbete med Wadling i slutet av 1980-talet vilket skapade skön musik och framförallt ett långt och fruktbart samarbete med Sebastian Öberg som spelar cello i bandet.
Solokarriären tog fart och efterhand tog allt fler särlingen till sina hjärtan. Han har samarbetet med många och gjort fler fantastiska duetter, bland annat med Helen Sjöholm som väl kan sägas har levt ett liv i en helt annan dimension än vad Wadling gjorde.
Att han strax innan sin död hade gett ut en ny platta där en av låtarna blivit en riktig radiohit gör det på något sätt än mer sorgligt. Wadling hade fått skjuts på sin karriär och då plötsligt tog allt slut.
Jag ska inte påstå att vi ens var flyktigt bekanta på den där tiden i Göteborg när punken levde som mest och bäst 77-79. Men vi morsade väl nån gång och det var sällan jag missade någon spelning när hans band stod på scen. Man visste att då var det fullt tryck som gällde.
Jag hade verkligen sett fram mot hans tolkningar av de andras låtar, och det hade säkerligen på riktigt blivit "Så mycket bättre" då. Men det finns ändå något inspelat av de versioner som Wadling gjorde, och det ser jag fram emot att lyssna på. Och Carlsons tolkning av Wadling ser jag också fram emot.
Ekdahls inte alls.