Ni vet när barnen är små och så himla gulliga, bilder från solsemestrar med en nedåtgående sol i horisontlinje, grön grann gran som står i stugan och lyser upp på det där härliga och varma sättet som en julgran förväntas göra.
Även bilder när jag själv är väldigt liten kan skapa en lätt sentimental känsla i mig, om än att det finns få bilder att tillgå.
Det hela tog en förskräcklig vändning den jul 1969 då jag fick en Kodak Instamatic 33 med blixtkuber. Det finns ett par, om än tunna, fotoalbum med dessa Kodakbilder som allteftersom tappar färgerna och går mot helgula.
Men det är inte tillräckligt för att jag ska kunna undvika att se hur i hela rara fridens namn man var klädd och hur man rent allmänt såg ut.
Top of the list är nog då jag är 14 år och har, på mors goda inrådan, gjort en minivouge vilket innebar en permanentbehandling hos frissan. Och håret blev som en stor trasselsudd med oanad och oönskad volym. Och krulligt, så klart. Nåväl, det är väl illa nog, men när jag återvänder i minnet och med bilderna som stöd och ser vad jag hade på mig, då blir det riktigt pinsamt.
Ok, jag ska nu avslöja en mörk hemlighet. Jag hade platåskor. Med rejäla och höga sulor. Kom ihåg att detta var de smaklösas tider och för att vara hipp krävdes platåskor, och även platåträskor.
Gröna gabardinbyxor med (jag vet inte om det är typiskt göteborgskt att kalla det tjafs) rejäla utsvävningar och som grädde på moset en svart tajt skjorta med söta röda rosor i trängsel.
Det är i sanning en rysare.
Men jag behöver inte försvinna 30-40 år bakåt i tiden för att hitta bilder där jag är klädd i tingestar som jag inte ens skulle ta i med tång nu. Än mindre skänka till någon klädinsamling. Någon måtta får det ändå vara.
Speciellt en avslöjande bild kan jag nämna. Jag och barnen på Liseberg i Göteborg. Sommar och grönt och skönt. Vad har jag på mig? Jo, beigegrå shorts, en svart t-shirt typ fem storlekar för stor och svarta strumpor instuckna i ett par sandaler.
Jag ryser vid tanken att det kanske bara är 12-13 år sedan som jag syntes gå omkring på detta sätt. Men jag vet också att så som jag ser ut i dag, det kommer jag att rysa illa åt om fem-tio år och då åter tänka:
Hur smaklös kan man bli? Svaret är nog att varje tid har sitt utseende, och i backspegeln är det nog oftast som man konstaterar att:
Det där borde jag inte haft på mig. Verkligen inte.