Det kommer att överraska, ja kanske rentav chocka, stora delar av bekantskapskretsen. Inte minst kollegerna på denna tidnings sportredaktion lär bli långa i ansiktet. Men det måste någon gång avslöjas, komma ut ur garderoben.
I smyg är jag en sportfåne. Eller rättare: ett hockeyfan. Eller ännu rättare: en Leksands IF-supporter på gränsen till besatthet.
Sedan i höstas har jag online nästan dagligen följt lagets fall och uppgång genom allsvenskans seriesystem. Med skräckblandad förtjusning och växande mani har jag följt alla gnetmatcherna, utvisningarna, målgörarna, skadeläget, smör- och felpassen, värvningarna. Finalen blev ett bragdguld-glimmande kval, en osannolik framgångssaga som kunde vara hämtad ur en gammal Buster.
Därav flinet – till viss del. För jag flinar också åt alla dem som i facebookflödet har gnällt, klagat, svurit och kastat in handduken så många gånger att det vida överstigit baklängesmålen. Medgångssupportrar, kallas de visst. Hjärtlösa opportunister, urkramade krakar utan jävlar anamma. Jag har följt också dem i smyg. Det mest spännande med dem var att de plötsligt försvann när de sportsliga framgångarna väl kom. Märkligt.
Kanske gick de in i garderoben.