Här har Spotify inte rämnat några murar. Ingen omvälvning genom Youtube, inga trumpetfanfarer. Det gamla och utgångna står obändigt kvar, sorterat efter storlek i tum (!) och namn; artefakter som andra sedan länge har kastat på historiens skräphög – vilket de nu börjat ångra.
Vinylskivorna.
Visst. Stick en ipad i min hand och koppla upp mig. Jag blir då ett lika stort offer som alla andra och streamar, rippar och downloadar min musik. Men inte med mer emfas eller lidelse än när jag tjackar mjölk.
Men vid skivspelaren – en sån där snurrig grej du hittar längst in i second hand-dammet – bultar hjärtat på riktigt. Ingen har nog beskrivit ritualen, "högtidlig som en japansk teceremoni, bättre än Fredrik Strage: skivan tas ur omslaget, placeras på tallriken, nålen i spåret. Wow.
En statussymbol som visar att man tar musiken på allvar? Nä, så snobbigt. Men på vinylskiva låter musiken bättre, har själ, skakar om, kräver närvaro; blir en kontrarevolution.
Gissa om tallriken kommer att snurra i sommar.