En förlägen rodnad börjar sprida sig och våra röster får ett ynkligt tonläge. Det är som att någon dragit ner brallorna på oss och ställt ut oss till allmän beskådan.
Orsaken i korthet: vi är några arbetskamrater som deltar i ett program för personlig utveckling. Ett konsultföretag ger oss experthjälp för att komma vidare. Dessvärre också inlämningsuppgifter.
Man skulle kunna tro att vi som jobbar på tidning kan hålla deadline till och med i sömnen. Så icke i detta fallet. När den stipulerade tiden för våra uppgifter nu gått ut, börjar allas mobiler nästan simultant vibrera. Inga skämskuddar i världen kan dämpa dem.
Visst är det lite ironiskt i detta avslöjande ögonblick, att vi som deltar för att utvecklas nu i stället regredierar till skolbarn som blivit tagna i örat. Blossande röda börjar vi frenetiskt söka efter undanflykter.
Det är då jag inser något. Den tonåring jag en gång var hade ryckt på axlarna åt auktoritetens krav. 20-, 30- och i viss mån även 40-åringen hade inte heller rörts i ryggen. Jag trodde att han fortfarande var jag. Men när 50-åringen jag är på väg att bli känner sådan ruelse och skam över en bagatell som en missad deadline, kan jag inte låta bli att undra åt vilket håll utvecklingskurvan egentligen är på väg. Upp? Ner?
Måste analysera det. Ska bara fixa inlämningen först.