Tanken svindlar inför alla ljudmöjligheter, inför all fräsig decibelsurfing, som öppnar sig för öronen. Men. Nej. För egentligen pallar jag inte mer. Gör du?
Försöker se en hel hockeymatch på tv. Att också lyssna går bara inte. Kommentatorn kommenterar inte. Han skriker. Bisittaren har fått mundiarré. Också studioexperterna tjattrar som apor och jag skulle kunna strypa killen bakom läktarorgeln. För att inte tala om reklamarna som försöker kränga rakhyvlar och sportbilar till ljudet av avgrundsvrålande hårdrocksgitarrer.
Jag känner hur hjärnan liksom kliar, som av myror i en underbyxa eller regnblöta jeans mot låren. Och det hjälper inte att trycka "mute", för ljuden omkring oss finns överallt, oavbrutet, kliar. Prat, prat, ping, humm, zzum, ping, prat, prat, vroom, humm, svisch, prat, prat, ping, pling.
Finns det alls någon tyst zon där hjärnan för ett slag kan få ro? Tipsa gärna, så kommer jag smygande. Om jag inte kopplat in förstärkaren och blivit döv för allt annat. För nu har jag nog väsnats färdigt i detta ämne.