Plötsligt kommer jag att tänka på Hipphipp-sketcherna, de där om svenskakursen som lärde invandrare hur de ska bete sig för att passa in och inte väcka anstöt. Jag garvar fortfarande åt hur de stackarna fick lära sig att inte gå ut i trapphuset förrän grannen stängt dörren om sig. Eller hur de duvades i att säga tack för allt, i tid och otid.
Säkert fick de också lära sig att inte hälsa på fullständiga främlingar med frasen "hur är läget?".
Det borde fler få göra.
Har bara de senaste dagarna fått den frågan av två personer jag aldrig förut träffat. Jag blir inte kränkt - ett alltför vanligt svenskt sinnestillstånd - men inte så lite perplex.
För, handen på hjärtat: vad förväntas jag svara? Att jag dryper av ångest? Att jag är kär och galen, så se upp!? Att huvet är upp och fötterna ner?
Nä, lägg ner det där. Det blir som en sketch, bara utan humor. Om du inte har en riktigt bra följdfråga, förstås?