Musikhjälpen är en folkrörelse – men välgörenheten träffar snett

I år samlades det in 49 miljoner kronor via Musikhjälpen. Över 18 miljoner mer än ifjol. En otrolig framgång. Men jag kan inte låta bli att pyttelite känna att det är bortkastade pengar.

Jag tycker att musikhjälpen är fantastisk. Jag tycker att det är helt otroligt att så många människor engagerar sig för att samla in pengar till projektet. Det har verkligen blivit en riktig folkrörelse. Men frågan är om det inte är Musikhjälpen i sig som man vill engagera sig i och inte själva frågan programmet belyser. På lång sikt kan jag förstå varför det är viktigt att barn i krig har rätt att gå i skolan. Men jag undrar om inte de där knappa femtio insamlade miljonerna hade gjort ännu mer nytta hos Läkare utan gränser eller hos Röda Korset. För vad spelar det egentligen för roll om du kan läsa ifall du kämpar mot hunger eller sjukdom.

Det verkar som att de som medverkar och samlar in pengar till Musikhjälpen tycker att initiativet är så fantastiskt att man inte bryr sig om ifall pengarna går till vattenreningsprojekt eller till att alla barn har rätt att dansa polka. För Musikhjälpen vill gott. Musikhjälpen gör gott. Men jakten på en slagfärdig paroll och tvånget att förnya sig gör att man går vilse i vad som egentligen är det viktigaste. Är det enbart goda nyheter att årets upplaga samlade in över 49 miljoner när man 2012 under parollen "Barnen i slummen har rätt till rent vatten" bara fick in 23 miljoner? Arrangörerna får så klart samla in pengar till vad de vill, men personligen tycker jag att man trampat snett när man inte utnyttjar den enorma plattformen lite klokare.

Dock så går det ju inte att vara arg på ett initiativ som Musikhjälpen. Det är det kanske mest lyckade välgörenhetsprojekt Sverige någonsin haft och det har fått precis hela Sverige att ställa upp. Hofors kommun, med ungefär samma antal invånare som Vingåker, gick man ur huse och samlade ihop över en miljon kronor till Musikhjälpen. Sista dagen såg jag på tv hur en kvinna ridit över tjugo mil för att ta sig till glasburen med pengarna hon och hästen Bosse samlat in. Har man lyckats engagera någon till det så har man verkligen lyckats på alla sätt. Sedan har alla rätt att gå i skolan, oavsett om det är krig eller inte. Men jag kan inte låta bli att tänka att mat, kläder, filtar och rent vatten smäller högre än blyertspennor och multiplikation på kort sikt.