Det kanske är dags att återinföra den seglivade myten för vuxna... Häromveckan kom min kära kollega Carina Wising hålögd och utvakad invacklande på jobbet. Allt är mitt fel. Jag hade talat mig varm för det storslagna äventyrsdramat Outlander som utspelar sig i skotska höglandet på 1700-talet och skeptiskt hade hon gett serien en chans.
Nu satt hon fast som en fluga på en klistergirland och kunde inte sluta plöja avsnitt efter avsnitt. Hon har klämt 25 avsnitt på en vecka, minst 20 timmar - en halv arbetsvecka i historisk tid.
Nattskift med andra ord. Hennes barn har strukit förbi utanför sin besatta mors rum och undrat när tidsresan är över. Nu har hon gått i mål och återvänt till 2016, men har givetvis redan beställt böckerna serien är baserad på. Hon står helt enkelt inte ut med att vänta till nästa säsong i vår.
Själv är jag inte ett dugg bättre. I våras plöjde jag själv SVT:s dramathriller Ängelby där skolbarnens lärarinna är ondskan själv. Hon åker ut på nätterna och hackar loss stenbitar ur en förhäxad bautasten. Sen tillverkar hon stentroll av svartkonstgraniten som hon ger sina små elever och allt går åt fanders förstås.
Förra veckan kom sjuåringen hem stolt som en tupp med sitt senaste pyssel från miniorerna. Ett brett leende stentroll med röd glad mun och kalufsen på sniskan. Innan hennes mor hann möblera om anletsdragen var den första reaktionen panik. När jag sen hittade trollet under hennes huvudkudde samma kväll fick jag skrämselhicka igen.
För trebarnsmödrar som Wising och jag återstår nu en strikt tv-diet på "Anslagstavlan" och möjligtvis "Go kväll" tills vi är lika rundögda som vanligt.