Reflexmässigt kommer svaret: Nej, jag sov inte, jag är bara lite hes. Eller när man oelegant dimper i backen på trottoarens enda isfläck? I stället för att känna efter vad man har brutit kastar man oroliga blickar runt om sig, och försöker snabbare än snabbt ta sig upp på två ben och rusa från brottsplatsen.
Jag är vuxen och får faktiskt sova hur länge och när jag vill. Det är inget jag behöver ursäkta mig över. En olycka kan hända alla, och med stukad handled och sårad värdighet är det okej att få hjälp upp. Tror jag.
Antar att det handlar om någon slags offentlig förnedring som vi tror oss utsatta för. Och bevisligen både ljuger och lider jag utan några samvetsbetänkligheter för att slippa skämmas.
Med det i bakhuvudet kan man fundera över vad det är för sadist som vill att vi kvitterar ut oss själva i självskanningskassan i livsmedelsaffären. Hur lockande är det att inför öppen ridå försöka klura ut var själva streckkodsläsaren sitter i just den här kassan som bjuder på lysande dioder både här och där. Försiktigt smyga fram varan till det som verkar troligast, för att sedan prova med nästa alternativ, samtidigt som man provar lite olika vinklar och avstånd på varan. Nu börjar det bli svettigt, hjärnans logiska tänkande går på halvfart eftersom den är fullt upptagen med att skicka ut panikkänslor i kroppen.
Lagom som man löst den uppgiften, andas lite lugnare och tycker sig ha viss koll på läget är det dags att börja fundera hur just den här kassan vill att jag hanterar äpplena som ska betalas efter vikt ... och sedan ska man ju betala också ...
Snälla, varför kan inte varenda j-la självskanningskassa fungera på samma sätt? Typ CE-märkas?