Hon tävlar själv, tränar ungdomar och nu ska gå en domarutbildning.
Vad är det som är så kul med din sport?
— Att känna hur man utvecklas, att träna på nya hopp och svårigheter, och lyckan när man klarar dem.
Hur länge har du tränat konståkning?
— Sju år. Jag kommer från Österrike och började i Wien. För ett år sedan flyttade jag till Söderköping och började då träna med konståkningsklubben i Norrköping.
Va, ett år i Sverige bara. Du talar ju flytande svenska.
— Tack.
Varför bytte du från Norrköping till KH?
— Jag tyckte inte att jag utvecklades i Norrköping. I KH kände jag migvälkommen direkt och nu känner jag att min utveckling går framåt.
Men du tränar inte bara själv, utan också klubbens yngre barn?
— Jag är med i G1, den gruppen med högsta svårighetsgraden på övningarna. I den grupp jag tränar är de flesta nybörjare, men det är nästan lika roligt att se dem klara balansövningarna som när jag själv fixar ett hopp.
Nu ska du gå en domarkurs, som en av de första i KH. Varför då?
— För att kunna döma på tävlingar, i första hand våra egna klubbtävlingar, förstås. Men jag tycker också att det är viktigt att man som tränare har domarutbildningen som ett komplement. Det ökar förståelsen för de övningar vi gör.