Underhållande och ovanlig. Så kan man beskriva den konsert som Carl Pontén, piano, bjöd publiken på i musikrummet på Säfstaholms slott ipå måndagskvällen.
Delar av det underhållande och ovanliga levererades av kvällens andra huvudperson, den avgående kulturchefen i Vingåkers kommun, Lars Furborg.
Bakgrunden till konserten var att den kom att bli den sista av de176 konserter som Lars Furborg varit med och arrangerat på Säfstaholm under sina 33 år som kulturchef. Då tyckte han att han kunde kosta på sig att sätta ihop sin egen önskekonsert, och bad traktens konsertpianist, Carl Pontén, att förverkliga hans idéer.
Resultatet blev ett par timmar med blandad musik varvad med Lars Furborgs personliga minnen och anekdoter.
En del av musiken var ursprungligen inte skriven för piano. Carl Pontén hade lagt ner möda på att få fram noter med transkriberade versioner av exempelvis "Intermezzo" ur operan "Cavalleria Rusticana" av Pietro Mascagni som komponerades för en hel orkester, och "Adagio" ur Joaquin Rodrigos "Concierto de Aranjuez", sats 2, som är skapad för klassisk gitarr.
Det är både modigt och generöst av Carl Pontén att ge sig i kast med detta. Resultatet kanske inte kan jämföras med det porlande flödet i Franz Liszts "Jeux d´eau a la villa d´este" som han själv valt att runda av programmet med. I den tas i stort sett alla flygelns tangenter i anspråk och en pianist får visa prov på sin virtuositet. Carl Pontén ska verkligen ha beröm för att han inte bara ägnar sig åt sådant, utan går utanför ramarna.
Men det är kanske inte så konstigt att det var just i de stycken som Carl Pontén själv hade valt för kvällen av Franz Liszt och Claude Debussy, som blev den stora musikaliska behållningen. Det betyder dock inte att resten av kvällen var bortkastad.
Nej, publiken fick uppleva känslosam, romantisk pianomusik av Wilhelm Stenhammar i "Tre fantasier" opus 11, och Franz Liszt kända "Liebestraum", ett stycke som fick den unge Lars Furborg att blunda, luftspela piano och låtsas att han själv var en berömd konsertpianist.
Avslutningen på det hela var det minimalistiska, otroligt vackra stycket "Für Alina" av Avo Pärt. Det lugnade emellertid inte ner det fullsatta auditoriet, som krävde flera extranummer och applådtack av Carl Pontén.