Enligt en myt krävs det 10 000 timmar för att bli expert på något. Nicklas Boman har själv sagt att han började spela på allvar i tolvårsåldern och lever med sin gitarr dygnet runt, nu är han 24.

Om man tar honom på orden skulle det ge honom över 105 000 timmars erfarenhet av gitarrspelandet. Oavsett om myten stämmer eller inte märktes det att antalet timmar han lagt ned har gett resultat. Men även att han mer eller mindre är ett med sin gitarr.

När Kuriren pratade med honom inför konserten dansar händerna från och till på ren impuls över gitarren utan att han själv verkar medveten om det.

Artikelbild

Katrineholms symfoniorkester.

– Jag framför det jag har inom mig. Målet är att beröra med min röst och rösten är gitarren, säger han.

Beröra verkade också Nicklas Boman göra. Han och symfoniorkestern fick gång på gång rungande applåder av den drygt 350 personer stora publiken. På repertoaren var det musik av jazzgiganter som Charlie Parker och Thelonius Monk, men han hade också med egna låten Boman Blues.

Även om han och symfoniorkestern utgår från satta noter menar han att det finns gott om utrymme för den improvisation som är kännetecknande för jazzen.

– Jag spelar låtens melodier, men kan skapa takter själv också.

Vid flera tillfällen under sitt gitarrspel slöt Nicklas Boman ögonen och verkade helt uppslukad av musiken. Precis som gitarrlegendaren Janne Schaffer har han också lagt till sig en egen mimik som förstärker hans glädje till musiken ytterligare.

I sina mest koncentrerade stunder far underläppen in under överläppen. Han lutar sig tillbaka och rör huvudet i takt med musiken. Ibland mimar han tonerna samtidigt som fingrarna far kvickt upp och ned över gitarrhalsen och tar det ena snabba ackordet efter det andra.

Nicklas Boman tackade också publiken och påpekade att det var omkring sex år sedan han senast framträdde i Katrineholm.

– Det är en stor ära för en Katrineholmsbo att få komma tillbaka och spela, sade han och passade på att uppmärksamma sin mamma som satt mitt i Tallåsaulan.