"En allvarlig civil kärnkraftolycka i Sovjetunionen har orsakat höga halter av radioaktivitet i Sverige. Det står klart sedan de sovjetiska myndigheterna på måndagskvällen officiellt medgivit att en reaktor i Ukraina drabbats av haveri."
Så löd inledningen till den första längre TT-rapporten i Katrineholms-Kuriren, tryckt i topp på första sidan tisdagen den 29 april 1986. Det sovjetiska locket hade legat på i nästan två dygn innan uppgifterna om katastrofen ofrånkomligen sipprade ut.
I Katrineholm läste Kurt Emanuelsson om nyheten, som också snurrade febrilt i radio och svensk statstelevision. Den blev snabbt dagens snackis bland både kollegerna och eleverna vid Duveholmsskolans gymnasium. Emanuelsson arbetade där som fysiklärare.
Vad hade hänt? Hur allvarligt var det? Vilka risker stod Sverige och svenskarna inför? Frågorna var många, svaren få.
– Det är klart att man blev orolig. Något liknande hade inte hänt förut och nog påverkades vi av det. Samtidigt visste vi väldigt lite om vad som verkligen hade hänt, för till en början kom inte mycket information.
I dag är Kurt Emanuelsson 79 år. Detaljminnet av tiden för olyckan är lite blekt, medger han. Men när han får se katastrofartiklarna i lokaltidningen från våren och försommaren 1986 ler han både brett och igenkännande.
Uppgifterna om kärnkraftsolyckan i Ukraina var inte bara oroande. Emanuelsson minns att han också tyckte att händelsen var spännande. Han ville veta mer. Nyfiken på att se om också Katrineholm utsatts för radioaktivt nedfall lånade han hem en Geigermätare från skolan. Ivrigt började han mäta, först i sin egen trädgård.
Han satte särskilt fokus på vattensamlingarna under stuprännorna. Regnvädret som precis hade passerat över Sveriges östra delar hade blåst in i riktning från Tjernobyl. Emanuelsson misstänkte att vinden nog hade burit radioaktiva partiklar med sig även över västra Sörmland. Ändå var han förvånad över mätarens utslag.
– Det kändes konstigt med radioaktivitet här, i Katrineholm.
Geigermätarens högtalare sprakade och knäppte. Värdena som den uppmätte var mellan 50 och 100 gånger högre vid vattensamlingarna än på andra uppmätta platser i trädgården.
Den 1 maj tågade arbetarrörelsen över Katrineholms stortorg i rödflammig demonstration. Fysikläraren hade annat för sig: han knallade runt med sin knastrande mätare. På torget fann han upp emot 50 gånger högre halter av radioaktivitet än normalt. Kraftigast var utslagen vid springorna mellan torgets kullerstenar, där regnvattnet hade samlats. Detta var samma dag som svenska forskare varnade befolkningen för att dricka stillastående regnvatten; samma dag som Katrineholmsapoteket sålde slut på hela sitt lager av jodtabletter.
– Där är jag! säger Kurt och pekar på Kurirens artikel om hans mätningar på Stortorget.
– Oj, vad kul att se, säger sonen Lars Emanuelsson.
Han var 12 år när olyckan inträffade. Innan dess hade han knappt en susning om vad kärnkraft var och vilka risker den medför. Nyheterna om Tjernobyl blev en ögonöppnare. Han minns de suddiga tv-klippen av den brinnande reaktorn. Ljuden från Geigermätaren i pappa Kurts hand. Hur filmkameran i ett tv-inslag zoomade in det svenska kärnkraftverket Barsebäck i en rapportering om danskarnas rädsla för ett svenskt haveri.
– Jag tyckte att det var otäckt. Plötsligt framstod kärnkraftverken som tickande bomber.
Lars minns tydligt att han och skolkamraterna strax efter Tjernobylolyckan gjorde en studieresa till kärnkraftverket i Forsmark. Det var där som det radioaktiva nedfallet från Ukraina först hade upptäckts.
– Visningen hade fullt fokus på säkerheten, den pratade de om hela tiden medan de visade runt. De sa att det som hänt i Tjernobyl inte skulle kunna hända här.
I dag känns kärnkraften skapligt säker, tycker Kurt Emanuelsson. Sonen är tvehågsen.
– Man vill att det ska fungera riskfritt och att vi ska få så billig el som möjligt. Därför hoppas man att de nog har fått till det med säkerheten. I alla fall här, där vi inte har några jättevågor eller orkaner som orsakar yttre påverkan. Men helst skulle jag önska att kärnkraften kunde ersättas med något annat som svarar upp mot vårt energibehov.
Dagen efter Geigermätningen på Stortorget gick Statens strålskyddsinstitut, SSI, ut med en varning riktad till landets lantbrukare. Enligt SSI fanns en risk att betande kor skulle överföra radioaktivitet till mjölken på de svenska köksborden. Alla lantbrukare uppmanades att hålla korna inne.
Det var lättare sagt än gjort för de bönder som redan låtit kossorna skutta ut i vårsolen. Som Evy och Åke Lindman på Sjögöle gård, Baggetorp.
Makarna hade med stigande oro följt radions larmrapporter om kärnkraftolyckan, offren för strålningen och riskerna med nedfallet. Genom Kurirens dåvarande fotograf Leif Gustafsson fick de höra talas om Kurt Emanuelsson och dennes Geigermätare. Far och son Emanuelsson bjöds ut till gården.
– Han gick ner mot sjön och mätte, var inne i ladugården och mätte sedan runt vårt hus. Det pep lite här och var. Det konstiga var att det gav utslag på framsidan av boningshuset men inte på baksidan, minns Evy Lindman, nu 81.
Halterna var inte höga, lugnade Emanuelsson. Följaktligen släppte Lindmans ut sina ystra djur – och 12-årige Lars Emanuelsson fick se sitt livs första kosläpp. Men knappt hade de 26 kreaturen satt tänderna i gräset förrän SSI:s varning kom.
– Så vi tog in dem igen, i tre veckor. Det var inte populärt, kan jag säga. De råmade i ladugården och ville inte äta gammalt hö och kraftfoder när de fått smak på grönbetet. De blev dåliga i magen och mjölken fick vi inte använda.
Evy Lindman minns tiden för olyckan som orosfylld och turbulent. Myndigheter och forskare kom hela tiden med påbud och instruktioner till skydd mot risken för radioaktivitet.
– Först trodde vi inte att det var sant, det som hänt. Sedan sjönk det in, men det finns nog fortfarande människor som inte förstår att kärnkraft är riktigt allvarliga saker.
Fram emot sommaren 1986 blev det allt glesare mellan larmrapporterna. Faran blåstes över och Sverige återgick till en vardagslunk utan restriktioner, varningar och rädsla för strålskador. Men kärnkraftsmotståndarna hade fått ordentligt med vatten på sin kvarn.
– Vi var redan före olyckan övertygade motståndare, Åke och jag. Vi röstade nej i folkomröstningen. Jag är inte för kärnkraften i dag heller. Nyss såg jag på tv att renskötarna fortfarande brottas med bequerel. Förskräckligt.
Lindmans gjorde sig av med sina djur 1995. Numera betar inga kossor på sluttningen ner mot Viren. Men kanske skulle en Geigermätning vid gården få högtalaren att spraka till igen, som ett eko av obehagskänslorna för 30 år sedan.