‒Det är härligt eller galet, säger Veronica Johansson, som bor i Bettna, om sova utomhus-utmaningen.

För att inte behöva göra det ensam gav Veronica också utmaningen i julklapp till vännen Katarina Sernstedt, också bosatt i Bettna.

Reglerna är enkla: en natt ska tillbringas utomhus i naturen varje månad under det här året.

Artikelbild

Det blir mörkt tidigt i januari och vindskyddet kläddes med ljusslingor, både praktiskt och mysigt. Foto: Veronica Johansson

Andra helgen i januari var det premiär och förutsättningarna var de bästa. Vindstilla, -2, och låg luftfuktighet.

Övernattningsplatsen var ett vindskydd på Sörmlandsleden utmed en rundslinga på 6,5 km, vid Fjällmossens naturreservat i Ålberga [map type="google-maps" lat="61.93895042666061" long="14.50195312499996" zoom="9" view_type="roadmap" marker="true"].

‒Det var jättemysigt. Vi valde att inte vandra så långt eftersom det är första gången vi sover utomhus på vintern. Där finns också eldstad och ved.

Veronica och Katarina kom fram vid 13-tiden. I ryggsäckarna fanns, förutom vintersovsäckar, även sånt som sätter guldkant på en kväll i vintermörkret i skogen: batteridrivna ljusslingor att klä vindskyddet med, och kantareller för att piffa till tunnbrödsrullarna.

Artikelbild

Veronica Johansson gillar ordet hikefullness, som en blandning av hiking och mindfullness och handlar om medveten närvaro i naturen. Foto: Anna Steneholm

‒Vi prioriterar maten, alltså den goda maten. Vi gjorde upp eld och lagade mat över den. Men även enkel mat smakar underbart när man har gått en dag.

Tunnbrödsrullarna fylldes med grillad korv, potatismos (på pulver), smörstekta kantareller, gurkmajo, rostad lök, ketchup och senap.

Artikelbild

Rosiga kinder och snorig näsa är en del av livet för vintervandraren Veronica Johansson. Foto: Veronica Johansson

Vid 17-tiden var det kolsvart, och Veronica och Katarina funderade på vad de skulle göra hela kvällen.

‒Vi pratade om livets glädje- och sorgeämnen, gjorde varm choklad med mandellikör i, pratade ännu mer, och helt plötsligt var klockan 23. Det gör gott att vara ute så där, man kan inte göra så mycket mer än sitta där. Vi sov gott, till halv nio på morgonen.

Artikelbild

Den mäktiga naturen vid Kebnekaise påverkade Veronica Johansson så mycket att tårarna kom. Foto: Veronica Johansson

[fakta nr="3"]

Veronica konstaterar att bra utrustning är guld värd. I vintersovsäcken frös hon inte, tvärtom vaknade hon av att det var för varmt och fick ta av sig raggsockorna.

Artikelbild

Bullens pilsnerkorv och potatismos är standard på stormköket. Foto: Veronica Johansson

Rädda var de aldrig, även om det hördes både knak och brak från skogen.

‒Jag är mer rädd en kväll i stan. Men jag vet inte om jag skulle vilja övernatta ute själv. Men jag gillar utmaningar, så kanske kommer jag att göra det.

Artikelbild

Med den första natten avklarad har Veronica fått mersmak. På februariövernattningen ska Veronicas och Katarinas tonårssöner vara med, och det kommer också att bli i ett vindskydd. I mars höjs nivån ett snäpp och vandrarduon ska sova i hängmattor spända mellan träd. I sommar väntar Lofoten.

‒Jag är inte uppväxt som friluftsmänniska, det är de senaste åren jag har vandrat. Nu blir det mest varje helg.

[bild nr="7, 8"]

Learning by doing, information på internet och vandringsgrupper på Facebook har gett kunskap.

‒Att vandra är så enkelt. Det är bara att kliva i skorna och gå.

För Veronica har vandringarna blivit ett sätt att varva ner och samla kraft. En separation, livet som ensamstående förälder, halvtidsstudier till lärare kombinerat med en heltidstjänst som lärare på Bettna skola slet, och Veronica sökte efter ett sätt att varva ner och samla kraft.

‒Jag började gå i skogen, och i stället för att prata i telefon, lyssna på musik eller bok tog jag av mig hörlurarna och började lyssna på fåglarna och höra tystnaden. Det gjorde så gott för mig.