Familjen bestående av mamma, pappa och tre barn har flyttat från en trång och omodern etta till en modern tvåa; någonstans i Mellansverige, någon gång i slutet av 1940-talet.
Den nya lägenheten har centralvärme, badrum med toalett och badkar, i huset finns tvättstuga. I badrumsskåpet står Salubrin och Elida hennamedel, raktvålar och en ask hårnålar. I köket är specerilådorna fyllda med gryn och kakao och man kan lätt tro att familjen bara är ute en kort stund.
Inför utställningen har Nordiska museet på Djurgården samlat in originalmöbler från tiden. I lådor och skåp ligger husgeråd och kläder.
I barnens rum finns leksaker, på soffbordet ligger veckotidningen Se. I köket står en gammal soffa, men soffgruppen och matsalsmöbeln har den fiktiva familjen köpt nya.
- Merparten av föremålen har vi köpt. Vi har tagit hjälp av en rekvisitör som varit ute på smultronställen på landsbygden. Vi har också köpt saker på Blocket, det har varit en del detektivarbete.
Det berättar Wenke Rundberg, museipedagog vid Nordiska museet.
I folkhemsbygget var bostaden central. Bort med trånga, mörka och opraktiska smålägenheter, fram med luft, ljus, natur och tekniska hjälpmedel. I folkhemmet skulle alla ha möjlighet att tvätta sig, tvätta kläder, laga mat på ett enkelt sätt, sova och leva hygieniskt och lättarbetat.
- När familjen fick möjlighet att flytta till det här paradiset satsade de på vardagsrummet. De köpte matsalsmöbler och en sittgrupp, säger Wenke Rundberg.
En lägenhet byggd 1947 i Lövängen i Katrineholm har stått som förebild till utställningslägenheten, och Katrineholmsarkitekten Cecilia Björk har ritat museilägenheten med utgångspunkt i originallägenheten.
Lägenheten ska användas i pedagogiska program, för att kunna berätta om tiden. Familjens ena dotter är den första i släkten som går vidare efter folkskolan, den andra dottern har ett funktionshinder och bor därför på vanföreanstalt.
- Vi kan berätta om samhället som det var då, genom familjen.