Vi träffas i en tågvagn som precis har börjat rulla bort från Katrineholm. Resan har blivit rutin för katrineholmaren Peter Heibrandt från Katrineholms Röda korskrets. Sedan strömmen av flyktingar på allvar nådde Sverige för dryga två månader sedan har det blivit en till två resor i veckan.
– Det här passar min läggning. Jag är pensionär sedan några år tillbaka och kan använda min tid till livets viktiga saker. Det finns mer i livet än lönearbete. Jag är en övertygad humanist och tror på människors lika värde. Samtidigt behövs det hjälp. Ungefär 30 volontärer om dagen bara för Röda korset. Sju dagar i veckan, säger han medan tåget rullar genom det novembergråa sörmländska landskapet.
Heibrandt har "i en grå forntid" varit befäl i Försvarsmakten och chef inom näringslivet. Nu ska han hoppa på kvällspasset som gruppledare för en handfull andra Röda kors-volontärer. Han har hittat sina rutiner. Ett stopp i rummet de fått låna på Centralens polisstation där han får en överlämning och läser igenom loggboken. På en whiteboardtavla i ett av polisens mötesrum står de olika ankommande tågen uppskrivna. 24. 19. 30. Siffrorna i anslutning till varje tåg talar om hur många flyktingar som ska anlända med det.
Poliserna i korridoren på väg ut nickar igenkännande mot Peter. Precis som tjejen i kaféet gör när han köper sin vanliga macchiato.
Verksamheten kretsar kring Röda korsets bord i Centralstationens stora ankomsthall. Vid skiftbytet samlar han ihop sin grupp och går igenom dagsläget och skickar med några förmaningar.
– Snart kommer det ett tåg med 30 flyktingar ombord. Ni tre kan gå dit med frukt och vatten, men håll er i bakgrunden och låt socialtjänstgruppen göra sitt jobb först, säger han.
Förra veckan förändrades förutsättningarna. Regeringen fattade ett snabbt beslut om att införa gränskontroller och med ens så fastnade många nyanlända flyktingar i Skåne. Strax därefter packade Migrationsverket ihop sitt bord som de haft bredvid Röda korsets och sa hej då till sina grannar. På frågan vad eventuella asylsökande skulle göra så blev svaret att de fick ta sig ut till verkets lokaler i Märsta själva.
Under Röda korsets bord finns en låda med gosedjur. Några syriska barn, Amar och Abdul Assis, börjar leka med ett par av dem medan mamma och pappa har sjunkit ner vid en stenpelare några meter bort. Här sitter även mammans syster Rahaf.
– Vi har varit i Sverige i tre dagar men planerar att ta oss härifrån. Vi vill till Finland, men det har dragit ut på tiden. Samtidigt är det väldigt dyrt att vara här. Jag köpte nyligen en flaska vatten. Den kostade 22 kronor, berättar Rahaf.
Hon har inga egna barn men är gravid. Resan från Syrien till Stockholm har tagit 25 dagar. Plus minus några dagar. Rahaf har tappat räkningen.
– Röda korset har verkligen hjälpt oss. Med mat och med barnen när de gråter. Nu försöker de ordna med tågbiljetter, fortsätter hon.
Den bekväma och billiga resan med någon av Finlandsbåtarna är utesluten. Utan rätt identitetshandlingar släpps de inte ombord. SJ har dock släppt på de kraven, men det blir en lång och i många fall mycket dyrare resa med tåg upp till Haparanda och vidare in i norra Finland i stället.
En stund senare andas Charlotta Didriksdotter ut och sänker axlarna några snäpp. Hon har passet som gruppledare innan Peter Heibrandt kliver på. Hon och hennes man har båda tagit tjänstledigt sedan september och arbetat för Röda korset i stället.
– Nu har det ordnat sig med tågbiljetter till Finland och deras pengar räckte. Det är en lättnad att vi kunde hjälpa dem. En familj är ett steg närmare sitt mål, säger hon.
– Jag vill att allt ska ordna sig, men blir galen om jag tänker på hur det ser ut i världen. Man får försöka vara här och nu och ta en sak i taget. Då är det sådant här som ger energi, som gör att jag inte tappar orken.
Alla gillar inte hjälporganisationernas närvaro. Då och då uppstår det spontana demonstrationer – och motdemonstrationer.
– Det har kommit folk och ropat "sieg heil" till oss. Andra vill diskutera flyktingmottagandet, men vi tar aldrig en sådan diskussion. Det är inte vi som beslutar om det ska komma flyktingar eller ej. Vårt uppdrag är att visa medmänsklighet, säger Peter Heibrandt.