Den stora rutiga flanellskjortan döljer formerna, liksom baggyjeansen som hänger över höfterna. Håret är kortklippt, lite smårufsigt och om det inte vore för rösten skulle man kunna tro att personen framför mig är en vanlig kille i gymnasieåldern. Men Skyler är 29 år, gift och tvåbarnsmamma. Och de många ärren på underarmarna vittnar om att livet varit allt annat än okomplicerat.

Självskadebeteendet blev ett sätt att döva ångesten som debuterade i samband med puberteten. Men det skulle ta flera år av förnekelse, inskrivningar på psyket och mängder av terapitimmar innan Skyler förstod var smärtan hade sin grogrund.

Vi har stämt träff på ett fik i en av Nyköpings gallerior och Skyler har med sig maken och livskamraten Rasmus och deras sju månader gamla son.

Målet med intervjun är att försöka förstå vad det innebär att vara född i fel kön och lida av svår könsdysfori. För att gå med på att berätta sin historia har Skyler bara haft ett krav: Att bli kallad för han.

‒Jag har ett behov av att kallas för rätt kön, trots att den medicinska utredningen inte är klar, säger han.

Skyler beställer en sojalatte och en macka med extra mycket grönsaker på. Både han och Rasmus är veganer och beslutet att skippa animaliska produkter är främst etiskt, men det finns även ett förebyggande hälsoperspektiv bakom beslutet som grundar sig i att män generellt sätt har lättare att få höga kolesterolvärden och högt blodtryck av animalisk föda.

Vi sätter oss i en av soffgrupperna på fiket och Skyler börjar sakligt berätta sin historia.

Född och uppvuxen i Oxelösund minns han uppväxten som okomplicerad och bekymmersfri, som "vem som helst". Och så var det till ungefär femte klass. Det var då det smällde till. Från att ha varit en positiv unge som både klättrade i träd och sparkade boll väckte puberteten ett självhat till liv som Skyler beskriver som outhärdligt.

‒Jag ballade ur och pallade ingenting längre. Något var fruktansvärt fel men jag visste inte vad, säger han.

För att döva ångesten slutade han äta och började skära sig i armarna. I takt med att han blev äldre blev självskadebeteendet värre och när Skyler var 16 år blev han inlagd på psykiatrins slutna enhet.

‒ Jag har upplevt ångest som är så stark att man skulle kunna dö enbart av ångest. Men jag ville verkligen överleva, så jag skrev in mig själv, säger Skyler.

Trots att Skyler beskriver personalen psyket som underbar, nådde de inte riktigt fram och det självdestruktiva beteendet fortsatte tills Skyler var 19 år. Då fick han plats på ett behandlingshem utanför pittoreska Nora i Bergslagen.

‒Jag hamnade på ett behandlingshem för narkomaner trots att jag aldrig hade tagit droger. Men mitt beteende bedömdes vara så destruktivt. Jag fick KBT-behandling där som verkligen var toppen och i samband med terapin började bitarna falla på plats, säger han.

Som en del av terapin fick Skyler föra reflekterande anteckningar och när han efter ett år på hemmet började läsa igenom sina reflektioner kom han på "vad som var tokigt". Självhatet bottnade i känslan av att vara född i helt fel kön.

‒Det var så tydligt vad som var fel, jag har aldrig sett något så klart. Men bilden var inte den jag ville att det skulle vara, och jag har aldrig känt mig så vilsen och ensam. Så jag tänkte att om jag bara bejakar min kvinnlighet rent fysiskt kommer allt lösa sig, säger han.

Förnekelsen blev total. Skyler åkte hem till den dåvarande pojkvännen, gifte sig, skaffade barn av rädsla för att bli tvångssteriliserad om någon skulle få veta hur det egentligen låg till, och började sminka sig extremt mycket för att bejaka sitt kvinnliga yttre.

‒Jag slutade med självskadebeteendet när jag kom hem från behandlingshemmet och trodde jag skulle kunna jobba bort vetskapen om att jag var född i fel kön. Jag gjorde verkligen allt för att vara tjej. Men ju mer tiden gick, desto mer förstod jag att det inte skulle funka. Jag var kille även om jag inte var det fysiskt och biologiskt.

Könsdysfori är en medicinsk diagnos som innebär att könsidentiteten inte stämmer överens med födelsekönet. Kroppen känns fel och i regel finns en önskan om att korrigera kroppen så att den stämmer med den inre upplevelsen. Diagnosen orsakar stort lidande som kan lindras genom så kallad könsbekräftande behandling. Det innebär att kroppen anpassas efter personens könsidentitet med hjälp av hormonbehandling eller annan medicinsk behandling. Först måste man dock ansöka om att göra en könsidentitetsutredning.

Enligt Läkartidningen har antalet remisser till teamet för könsidentitetsutredningar av unga till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm ökat från någon enstaka om året från år 2010 till 197 inkommande remisser år 2016. Och förra året ansökte hela tusen vuxna om att få göra en utredning. Skyler är en av dom. Genom psykiatriska kliniken i Nyköping har han fått en remiss till transmedicinska mottagningen Anova på Karolinska Universitetssjukhuset som både utför könsidentitetsutredningar och behandlingar. Men det kan ta över ett år innan behandlingen ens är i gång.

‒Elefanten i rummet är dysforin, säger Skyler bistert.

Han är otålig och tycker processen går för långsamt. Efter åratal av självförnekelse och självskadebeteende vill Skyler bara ha den könsbekräftande behandlingen avklarad. Men väntetiden för att bara göra en könsidentitetsutredning är numera väldigt lång. Så det enda Skyler kan göra är att försöka ha tålamod. Rasmus finns där vid hans sida och stöttar och det märks redan från första stund att de två är ett tajt par med starka band. Men deras relation har varit långt ifrån självklar.

[fakta nr="1"]

Rasmus var kompis med Skylers förra man. Det var så han kom in i Skylers liv och de två utvecklade ett starkt vänskapsband redan då. Efter att Skyler begärt skilsmässa från sin dåvarande man, kraschade han fullständigt. Skyler beskriver det som att hela livet slogs i spillror. Rasmus fanns då där som vän. Och ur den vänskapen föddes förälskelsen. Så fort Skyler kände de pirrande känslorna väckas till liv bestämde han sig för att berätta.

‒Det skulle inte rädda mig att vara i ett heteronormativt förhållande igen så jag var tvungen att ärligt berätta om vem jag är och hur jag känner. Jag var så rädd inför samtalet och att glänta på den dörren men det var helt obefogat. Rasmus sa bara: Okej, jag vet inte vad det innebär. Sen pratade vi massor om det och tittade på youtubers i samma situation. Det kändes lättare att titta på andra personer som gått igenom samma sak. På så vis slapp jag hitta alla orden själv.

Vi kommer in på barnfrågan. Att Skyler och Rasmus skulle skaffa barn var långt från självklart. Men Rasmus hade utryckt en önskan om att någon gång vilja ha barn och för Skyler var det nu eller aldrig.

‒Att komma ut och leva mitt liv som man och sedan skaffa barn hade inte känts rätt, säger Skyler.

De förlovade sig 2015 och i slutet av graviditeten våren 2017 passade de även på att gifta sig. Rasmus tar upp sin mobiltelefon och visar bilder från vigseln. De ser ut som ett par med hög coolhetsfaktor. Skyler är klädd i en gul klänning, håret är längre och gravidmagen ser nästan sådär reklamsnygg ut.

‒Det var en milstolpegrej. Vi köpte en klänning och gifte oss hemligt två veckor innan förlossningen, säger Rasmus.

‒Att redan gå runt i en feminin kropp, och sen vara gravid på det var extremt jobbigt. Jag blir dessutom nästan invalid av att vara gravid och får svår foglossning. Det är som att min kropp inte klarar av gravidhormonerna. Men jag försökte fokusera på att det blir en bebis och den bra delen av graviditeten. Att få uppleva Rasmus njutning av graviditeten vägde upp mycket. Det var en mysig period och jag kunde faktiskt glädja mig, säger Skyler och ler mot livskamraten.

Jag känner mig trygg och älskad och hel med Sky och det är det som räknas. Kön och utseende spelar ingen roll.

Rasmus Jonsvreten Kammeborn

Det är Rasmus som för den laddade frågan på tal. Som kranförare i valsverket på SSAB jobbar han i en extremt manlig miljö. Trots att både kollegor och vänner varit stöttande snarare än dömande har det kommit en hel del nyfikna frågor.

‒Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan "Är du bög nu?"

Vad svarar du då?

‒För det första stör det mig att folk vill placera mig i ett sexuellt fack. Jag lägger mig inte i vad andra gör i sängen men det är tydligen viktigt. Jag använder ordet queer och hoppas bli respekterad för det. Jag känner mig trygg och älskad och hel med Sky och det är det som räknas. Kön och utseende spelar ingen roll.

Hur har din familj reagerat Skyler?

‒Mamma tyckte det var jobbigt när jag bytte namn. Hon valde mitt ursprungliga namn med omsorg och behövde tid att smälta det nya. Det tog inte lång tid. Båda mina föräldrar är stöttande och tur är det. Det skulle vara svårt att ha kvar någon i mitt liv som inte respekterar att jag måste göra det här för att slippa lida resten av mitt liv.

Mamma tyckte det var jobbigt när jag bytte namn. Hon valde mitt ursprungliga namn med omsorg och behövde tid att smälta det nya.

Skyler Jonsvreten Kammeborn

Hur valde du ditt nya namn?

‒Ta exempelvis Mats, det är ju ett ultramanligt namn. Skyler är en bra övergång och ett namn jag kan se mig själv leva med resten av livet. Och så gillar jag engelska namn. När någon kallar mig mitt forna namn vill jag kräkas.

Är du mamma eller pappa nu?

‒Ordet mamma är det enda feminina ord jag kan tänka mig att bli kallad. Min dotter säger "Min mamma är en kille" som om det vore den naturligaste saken i hela världen.

Vad tänker du om manligt håravfall?

‒Det som händer först under en testosteronbehandling är att rösten blir mörkare och att man får skägg. På min fars sida förekommer lite flint. Allt är önskvärt och jag är varken orolig eller fåfäng

Tänker du operera dig?

‒Den könsbekräftande behandlingen anpassas efter vad man tycker är jobbigt. Jag hatar att se de kvinnliga formerna, så brösten ska bort och jag har redan steriliserat mig så att jag inte kan få fler barn. Mer vill jag inte avslöja.

Vad tycker du då Rasmus?

‒Vad Sky väljer att göra är upp till honom.

Berätta om din blogg Skyler...

‒ Vi har hela tiden varit öppna på sociala medier om min resa. Bloggen använder jag dels för att skriva av mig, men även för att folk utryckt att de vill vara med mig på min resa. Och för andra transpersoner så klart. Samtidigt ser jag bloggandet som folkbildning. Jag tycker det är viktigt att lyfta att det finns annat än stereotypa normer.