Att skolbarn med utländsk bakgrund förs ut ur Sverige och hålls kvar i utlandet mot sin vilja är känt av såväl skolor som myndigheter. Men hur omfattande problemet är, är det ingen som riktigt vet. Någon samlad nationell statistik finns inte.
När höstterminen började i Katrineholm fattades 44 elever, enligt Jörgen Rüdeberg, biträdande förvaltningschef på bildningsförvaltningen. Sedan dess har de flesta dykt upp – i många fall kan det handla om att familjerna tagit sen semester och barnen därför inte kommit till skolan. Även om eleverna därmed gått miste om en del av sin skolgång, och det kan bli frågan om ogiltig frånvaro, behöver det alltså inte betyda att barnen farit illa. I Vingåker saknades fyra elever när skolan började, enligt barn- och utbildningschefen Anders Danielsson. Av dessa har tre dykt upp och en ska komma tillbaka nu i september.
Men i andra fall förblir skolbarnen borta. Hur många elever som verkligen försvunnit, och där det kan finnas anledning att befara att de kan ha förts bort mot sin vilja, håller kommunen på att kartlägga just nu. Kommunen har en skyldighet att kontrollera så att skolplikten följs, och enligt Rüdeberg följer man alltid upp ärenden där elever som förväntas gå i kommunens skolor inte dyker upp. Om föräldrarna uppger att barnen går i skola i något annat land, bemödar kommunen sig om att få intyg från dessa skolor. Man rapporterar då också till Försäkringskassan och Skatteverket, som får ta ställning till om barnet ska vara fortsatt folkbokfört i Sverige. Men att ha koll på skolgången i ett annat land är inte alltid lätt för kommunen.
– Från vissa länder är det svårt att få intyg. Ofta kommer elever också tillbaka efter ett år och börjar i den svenska skolan igen, vilket är en utmaning eftersom de då har tappat kunskaper i svenska språket och kanske också i andra ämnen, säger Rüdeberg.
Om det finns anledning att befara att barn förts utomlands mot sin vilja eller på andra sätt riskerar att fara illa, har skolan en anmälningsplikt. När barn väl förts ut ur landet kan det vara svårt att nå och hjälpa dem, konstaterar Negin Amirekhtiar. Hon är sakkunnig på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck vid länsstyrelsen i Östergötland. Där finns en nationell stödtelefonlinje, dit man som yrkesverksam kan vända sig om man har frågor. Samtalen dit ger en indikation på hur omfattande problemen är, även om mörkertalet sannolikt är stort. Under det första halvåret i år fick man kännedom om 88 fall där människor riskerade eller hade blivit bortförda eller kvarhållna i utlandet mot sin vilja, i 39 av dessa fall handlade det verkligen om att någon förts bort eller hållits kvar.
De barn som förts bort kan utsättas för sådant som exempelvis barn- och tvångsäktenskap eller könsstympning. Det kan också röra sig om så kallade uppfostringsresor där barnen kan hamna på uppfostringsanstalter med hårda förhållanden.
– Det kan handla om barn som inte kommer tillbaka, eller som kommer tillbaka och då är väldigt ärrade, drabbade och i behov av stöd och skydd, säger Negin Amirekhtiar. Hon betonar vikten av att arbeta förebyggande för att förhindra att det går så långt som till att barn verkligen försvinner. Och hon tycker att alla kommuner borde föra statistik över och följa upp barn som inte dyker upp när de förväntas i skolan.
– Det är viktigt att man tar det här på allvar. Det handlar om barn som berövas sin rätt till frihet och utbildning. Vi måste öppna våra ögon och göra mer än i dag, säger Negin Amirekhtiar.