– Först var jag helt säker på att han tagit livet av sig. Nu tror jag mer att han gått för långt i skogen och kanske fått en stroke. Han kanske inte har orkat tillbaka. Jag tänker också att han kan ha blivit utsatt för något, säger Johanna, dotter till den 52-årige man, vars försvinnande Katrineholms-Kuriren skrivit om vid flera tillfällen.
Nya tips om saknade mannen
Av någon anledning kontaktades inte Johanna när hennes pappa försvann. Hon fick reda på att pappan var borta först den 13 augusti, när en polis ringde och frågade vad som skulle hända med hunden, som var på hundpensionat.
– Det var första informationen om att pappa var borta. Jag var i chock, jag var på jobbet. Herregud, min pappa är borta, tänkte jag, säger Johanna, som önskar att hon kontaktats tidigare.
Hela tiden tänker hon på vad som kan ha hänt, var pappan är. Kanske hade hon vetat var pappan kunnat vara, om hon fått besked tidigare? Hon vill veta vad polisen gjort. Har de kollat pappans bankkort, hans pass? Letar de? Frågorna snurrar i huvudet.
– Har hunden stannat kvar hos honom så länge han var vid liv? Sådana tankar mal i huvudet, säger Johanna.
Någon dag efter beskedet kontaktade hon Missing people, som ordnat fyra skallgångar efter mannen hittills, senast nu i måndags.
Tre gånger har Johanna själv varit med och letat.
– Första gången gick vi till hans lägenhet. Vi hittade hans telefon, som är trasig. Hundens koppel låg i huset och bilen var olåst. Varför var den det? Han brukar alltid låsa bilen, säger Johanna, som ser skallgångarna som ett sätt att göra något, vara aktiv.
– Varje gång vi är ute och letar tänker jag "nu måste vi hitta honom". Jag är livrädd att Missing people ska säga att det var sista skallgången, men de säger att de aldrig slutar leta. De har varit helt fantastiska, de har också erbjudit sig att skicka någon som jag kan prata med om jag behöver. Men det är sorgligt att vi inte fått tillräckligt med folk på skallgångarna, vi skulle behöva vara fler.
Samtidigt som Johanna vill hitta sin pappa och få besked, är hon rädd för att göra just det.
– Jag kände första veckan att om han försvinner, försvinner också den delen av mitt liv. Jag vill hitta honom, men jag är rädd för det samtidigt. Då är det definitivt. Men tänk om han aldrig hittas? Det är det värsta man kan vara med om.
Förutom den ständiga oron och de många frågorna har mängder av praktiska beslut hamnat hos Johanna, som närmast anhörig till en försvunnen person.
– Även om jag aldrig känt mig så nära står jag som närmast anhörig och måste lösa allt med hunden, lägenheten, räkningar. Det känns övermäktigt. Ska jag säga upp lägenheten? Men om han kommer tillbaka då? Hunden ska en kusin till pappa ta hand om, han får tillbaka den om eller när han kommer tillbaka.