I äldre tider, då vatten och avlopp inomhus inte ens börjat existera som dröm för gemene man, var möjligheterna till personlig hygien starkt begränsade. De enda tillfällen då man tvättade hela kroppen var om sommaren, då sjövattnet var tillräckligt ljumt. Det var dock långt ifrån alla som ansåg det hälsosamt att begjuta kroppen med vatten, utan att detta påfund var en ”för hälsan fördärvlig företeelse”. Läste någonstans att det jättelika slottet Versailles utanför Paris, med 700 rum, endast innehöll ett enda utrymme där personlig hygien kunde idkas.

I Katrineholm hörde man för första gången talas om badhus 1889, då man i Katrineholms Tidning kunde läsa att det i sjön Näsnaren vid Katrineholms gård dagligen gick att mot avgift erhålla bad mot en avgift av 10 öre. Så vitt känt är fanns ingen möjlighet till varma bad vid sjön, utan man får förmoda att det rörde sig om en säsongsbunden anläggning, som endast var öppen sommartid.

År 1897 fick dock katrineholmarna tillgång till varma bad i den kombinerade bad- och tvättinrättningen i korsningen Drottninggatan-Djulögatan (tror en begravningsbyrå huserar på platsen i dag). Byggnaden de låg i var av tegel och trä och hade en hel nedervåning och en vindsvåning. Den senare fungerade som tork- och mangelrum för den tvättade byken.

Artikelbild

| Huset vid Drottninggatan som blev badhus 1897 och var så till början av 1930-talet.

Själva badet inrymdes i halva nedervåningen. Katrineholmaren Anna-Britta Ferm, som var ung då det begav sig berättar i sina nedskrivna barndomsminnen ”Vägg i vägg med tvättinrättningen fanns bad och bastu samt en bassäng, där man kunde ta ett simtag”. Det där med bassäng ska man kanske ta med en nypa salt. För ett litet barn kan även en stor balja te sig som en bassäng.

I början av 1930-talet hade huset på Drottninggatan tjänat ut som hygienanläggning både vad beträffar textilier som människokroppar. Den 1 september 1934 kunde man nämligen med pompa och ståt och med ”Blåskårens” tutande invigningsfanfarer, inviga det nya badhuset vid Hantverkargatan. Och nu fick ”badgästerna” en riktig bassäng att blaska runt i. Den var 16 meter lång och cirka 5 meter bred. Inte mycket sett med moderna ögon, men på den tiden fanns det de som ansåg att man uppfört ett ”överdimensionerat skrytbygge” och att de 240 000 kronor hela spektaklet kostat kunde fått större nytta på annat håll.

30 år senare 1964 hade dock kritiken mot skrytbygget bytt tonart och man propagerade i stället för behovet av ett badhus med riktig 25-metersbassäng, i stället för det förväxta badkar man nu hade till sitt förfogande.

År 1963 uppgick antalet badande till 71 105 personer, varav nästan två tredjedelar var skolelever med bad på schemat , så man kan förstå att det stundtals var trångt i bassängen. Det fanns då långt framskridna planer på att en omfattande utbyggnad skulle ske, som tillsammans med uppförandet av en ny sporthall skulle komma att uppta stort område i centrala Katrineholm.

Artikelbild

| På Hugo E. Grefvebergs ritning från 1929, kan vi se att det även det nya badhuset innehöll tvättstuga.

Hur det blev med de planerna vet vi ju – ingenting. Vi fick vänta ytterligare 14 år innan vi 1978 kunde inviga den hypermoderna Duveholmshallen med tillhörande bassäng. Även då höjdes röster som skanderade om skrytbygge och misshushållning. Människan är sig lik, det är bara referenspunkterna som flyttar sig.