Stortorget i Katrineholm och dess utseende är något som i långliga tider engagerat oss katrineholmsare. Vissa tycker det är vackert, medan andra menar att det mest påminner om en ödslig stenöken.

Det där med ödsligheten kan nog stämma om man gör som en storstadsjournalist gjorde för några år sedan. Av någon anledning klev denne av tåget i Katrineholm en sen och regnig novemberkväll mitt i veckan. Det han fick se var det han hade fått se i vilken svensk småstad som helst under samma förutsättningar – inte en människa strosade Köpmangatan fram, för att njuta av det småspiksliknande höstrusket.

Sedan tog han (för det var en han) sig friheten att i sin kvällstidning basunera ut att han besökt landets tråkigaste stad. Nåja – Katrineholm varken är, eller bör eftersträva att vara något Las Vegas i miniformat, men den som besöker staden under Katrineholms-Veckan håller knappast med om epiteten ödslig och tråkig.

Artikelbild

Torghandel 1935. Fotot taget från terrassen på Framtidenhuset (Stortorget 1) mot den så kallade Raggarbacken, Stortorget 2, 4, och 6.

Från början fanns det två huvudsyften med att man i de flesta städer och samhällen anlade ett centralt beläget torg. Det ena var naturligtvis att man skulle ha en lättillgänglig plats att bedriva torghandel på. Denna var under 1900-talets första hälft livlig och starkt reglerad i torgstadgan. Den stora torgdagen var vanligtvis lördagen och försäljning fick endast ske mellan klockan 08.00 och 16.00. Det sägs att vissa handlare lät kunderna välja ut sina varor före klockan åtta och sedan invänta det magiska klockslaget då betalningen kunde ske.

Det mesta kunde inhandlas på torget – åtminstone beträffande livsmedel. Det var bland andra fiskare, slaktare, bagare, karamellkokare och trädgårdsmästare, som hade sina fasta platser där de slog upp sina stånd varje torgdag. Till det fanns även en avdelning som i folkmun benämndes ”Bonntorget”. Där fick mer tillfälliga försäljare avyttra sina varor, som ofta bestod av frukt och bär från egna trädgårdar. I Kerstin Ekmans boksvit ”Kvinnorna och staden”, berättas bland mycket annat om en kvinna som i sitt hem i Änglahuset på Drottninggatan under veckorna kokade karameller, som sedan såldes på torget på lördagen.

Med tiden har dock hälsovårdsmyndigheternas regler gjort det omöjligt att sälja främst charkuterier och fisk, om man inte har avancerad hygienutrustning, inte minst beträffande varornas temperatur.

Den andra viktiga anledningen till att man skulle ha ett torg var att man skulle ha en plats där man kunde manifestera. Det kunde röra sig om kristna eller politiska budskap man ville sprida, eller andra aktiviteter som krävde en större öppen plats, till exempel uppvisningar och firanden av olika slag. Och sist men inte minst – det var en samlingsplats där folk träffades. Längre tillbaka bytte man information på kyrkbacken efter söndagens gudstjänst. Nu kunde samma informationsutbyte ske under torgtid på lördagar.