Tomtefar och Tomtemor står i bakgrunden, och fokus sätts på de båda tomtenissarna Stina (Camille Andersson) och Nisse (Björn Hellberg).
En dag meddelar deras föräldrar att en flicka ska flytta in hos familjen "över jul... och lite till". Saken är avgjord, utan att syskonen fått ha ett ord med i laget.
Och när flickan (Lena Sirrewius) väl anländer visar det sig att hon inte är som alla andra. Hon är ful i munnen, och vill inte kramas. Hon knuffas och buffas och skriker och låser sedan in sig på dass.
Nisse och Stina inser att deras föräldrar inte berättat hela sanningen: att Vilja är adopterad. Men de bestämmer sig för att ta hand om sin nya syster. Tomtefar (Jens Wistbacka) och Tomtemor (Elisabeth Eliasson) börjar däremot bli tveksamma till om de gjort rätt i att adoptera det märkliga barnet Vilja, och lämnar över ansvaret till nissarna.
Med publikens hjälp lyckas Stina och Nisse locka ut Vilja från dasset och får då lära känna en energisk flicka, full av roliga idéer och galna upptåg. De leker tills ett gammalt dockhus går sönder och Vilja blir förtvivlad över sin vildhet och klumpighet och låser in sig på dass igen.
Tomtefar och Tomtemor har som sagt inte så framträdande roller, det är Camille Andersson, Björn Hellberg och Lena Sirrewius som drar det tyngsta lasset, och det gör de bra. Lena Sirrewius är som klippt och skuren för sin karaktär, och Björn Hellberg och Camille Andersson är trovärdiga som barn som kastas in i en ny familjesituation.
Trots, eller snarare tack vare att "Vilda Vilja" har mycket svärta i sig är det ett riktigt roligt julspel. Dessutom alldeles tillräckligt gripande och varmt för att publiken inte ska frysa i vinterkylan. För även om Tomtefar och Tomtemor inte helt håller måttet i föräldrarollen i detta fall, slutar allt lyckligt förstås.