Till slut nåddes Didz Soleyman, via telefonsamtal och medierapportering, av beskedet: hans arbetsplats sedan åtta år ska slå igen.
– Min första känsla var "nej, det stämmer inte, det känns som en dröm".
Sömndrucken tvingades han till slut ta in att det var sant.
– Det var en chock, helt overkligt, säger han.
Men han förklarar samtidigt att han hade känt på sig att något skulle hända.
– Det har känts annorlunda på jobbet de senaste fem månaderna. Jag sa till mina arbetskamrater, att antingen handlar det om varsel eller nedläggning.
Eftersom det har gjorts en del renoveringar senaste tiden på Ericsson i Katrineholm trodde Didz Soleyman att det skulle dröja några år innan något hände. Men så var det inte.
De anställda som inte var med på onsdagsmorgonens möte kallades till ett eftermiddagsmöte där de fick information.
– Det var upprörda känslor. Folk grät.
Didz Soleyman, som har bott i Katrineholm i princip hela sitt liv, är testare på Ericsson och testar kretskort.
– Jag trivs väldigt, väldigt bra, säger han med eftertryck.
Nattgänget, berättar han, har en speciell sammanhållning som ger en positiv inställning till jobbet och arbetsplatsen.
– Vi är tillsammans hela tiden, även på fritiden. Det är som en familj.
Men innan året är slut kommer det också att vara slut med jobbet. Fram till dess undrar han hur han själv och arbetskamraterna ska hitta motivationen att fortsätta. För den sitter långt inne just nu, erkänner han.
– Cheferna har inte heller något svar på den frågan.
Didz Soleyman har fru och tre små barn och konstaterar att den dagen kommer, då han står utan den vanliga månadslönen. Sådan svider i en stor familj.
– Jag har inte tänkt så långt än. Men man får kämpa på bäst man kan.
I onsdags hörde han äldre arbetskamrater som oroade sig över framtiden.
– De sa "vi som är 55 plus, vad ska vi få för jobb?". Man lider med dem, säger Didz Soleyman som känner sig mer bekymrad över sina äldre kamrater än sig själv.
– Det är inte helt nattsvart för mig. Om jag får ett jobb som innebär att jag måste pendla långt, då flyttar vi. Det blir för tufft för barnen annars.
Om det hade varit möjligt så hade han stannat på Ericsson. Så bra trivs han. Men nu ser han fler utvägar än att hitta ett annat jobb.
– Jag har många funderingar. Jag kanske pluggar vidare. Men sedan är det den ekonomiska situationen när man har familj.
Didz Soleyman har funderat på att bli asfaltsläggare. Kanske får han den chansen nu. Redan i onsdags hade han börjat se sig om efter något som kan ta vid när tiden på Ericsson är slut.
– Det är klart att det är tufft. Men man kan inte gräva ner sig.
Hans förhoppning är nu att kommunen ska se möjligheter för Ericssons anställda.
– Jag hoppas att kommunen kommer och pratar med oss, att vi känner att de är på hugget. Nu är det upp till bevis.
Personalen behövde inte arbeta på torsdagen, men på eftermiddagen var Didz Soleyman och hans arbetskamrater kallade till ännu ett möte på jobbet.
Han hoppas att arbetslusten och motivationen snart ska återvända.
– Vi får gå dit, se glada ut och kämpa sista tiden tillsammans.