Det var den 19 juli som Johanna Hellberg kom hem från ett arbetspass på hemtjänsten, helt slut i kroppen och huvudet efter nio timmar utan att varken hinna äta lunch eller sitta ner. Då kände hon att hon fått nog. Hon skrev ett långt inlägg på Facebook där hon beskrev hur en arbetsdag för henne ser ut och där hon också berättade att hon skäms för sättet man hanterar äldre på. Efter inlägget har hon fått stöttning och hyllningar från flera håll, men framförallt från folk i hemtjänsten. Nu vill Johanna Hellberg, tillsammans med sin kollega Sara Klasson, ta upp kampen för en bättre äldrevård.
I nuläget är jag rädd för att bli äldre
Sara Klasson
Johanna Hellberg och Sara Klasson jobbar på avdelningen Söder-Nävertorp på Katrineholms kommun. Där har båda jobbat där i drygt ett år. De vittnar båda om den ena bristen efter den andra, och om det icke humanitära sättet man behandlar de äldre på.
– I nuläget är jag rädd för att bli äldre, jag skulle inte vilja bli behandlad som våra brukare blir behandlade, säger Sara Klasson.
Personalen på hemtjänsten går på ett minutschema, som är unikt för varje dag. När de kommer på morgonen vet de därför inte vilka personer de ska hinna besöka under dagen. Men i snitt ska de hinna med 21 personer på åtta timmar. Vilket ger dem en ungefärlig tid på 23 minuter hos varje person. Tiden hos brukarna ska de klocka och under de 23 minuterarna ska de hinna att: åka dit, lyfta upp personen ur sängen, tvätta hen, klä på, ordna mat, ge mediciner, städa upp och kanske hinna byta några ord innan de måste hinna till nästa brukare.
– Vi träffar ofta på ensamma brukare som är besvikna, ibland gråter de, men vi hinner inte stanna. Det skär i hjärtat att inte kunna utföra sitt jobb ordentligt. Det här handlar inte bara om oss. Det handlar om de äldre, säger Sara Klasson.
Det känns som att vi strejkar, men det enda vi gör är att följa vårt schema
Johanna Hellberg
För att klara av sin arbetsdag har personalen på eget initiativ ändrat om i schemat, de har ställt upp för varandra och jobbat över utan betalt. På ett möte med en chef på vård- och omsorgsförvaltningen i kommunen, som de hade tidigare i veckan, ville Sara Klasson och Johanna Hellberg diskutera fram en lösning för bättre rutiner och få en förklaring på varför ingen lyssnat på dem, trots att de klagat länge.
– Under mötet fick vi inget svar, de ville inte heller diskutera fram en lösning. Vi fick i stället kritik för att vi avvikit från schemat och kommentarer som "det gör ingen skada att en brukare missar att ta en smärtstillande", säger Johanna Hellberg.
Efter mötet har de nu valt att sköta sitt jobb exakt efter det schemat kommunen ger dem, utan undantag, vilket blir en form av protest.
– När jag gör en avvikelse, vilket kan vara att vänta på en ambulans som ska hämta en brukare, eller att en medicin fattas, eller att jag hoppar in för en kollega så ska jag skriva en avvikelserapport. Vilket var något vi skippade ibland för att det tar för lång tid. Men i går började jag skriva in alla avvikelser. På tolv timmar hade jag skrivit 17 rapporter, det känns som att vi strejkar, men det enda vi gör är att följa vårt schema, säger Johanna Hellberg.
Sara Klasson berättar att hon kände sig förnedrad efter mötet med ledningen.
– De vill hitta en syndabock, de skyller på vår enhetschef och de skyller på oss. Det är inte enhetscheferna, de gör ett underbart jobb. Ledningen vägrar erkänna att det hänger på att de måste börja lyssna. Men de fortsätter säga att "det kunde ha varit värre". Hur kan man säga det när det handlar om liv? säger Sara Klasson.
Efter mötet lovade ledningen att gruppen skulle få en extra resurs som hjälp för att hinna med.
– Vi får se om det kommer någon, vi är tacksamma för all hjälp vi kan få, men det är många i personalen som saknar den utbildning som ger dem rätt att ge medicinsk hjälp. Trots det skickas det outbildad personal till många brukare, säger Johanna Hellberg.
För att hinna med så tvångslägger vi patienter
Johanna Hellberg
Det viktigaste för Johanna Hellberg och Sara Klasson är att de äldre ska få ett värdigare liv, vilket de i nuläget känner att de inte kan bidra med.
– För att hinna med så tvångslägger vi patienter. Det kan vara en person som inte är trött förrän elva på kvällen men som jag måste bädda ner vid halv nio för att personen inte kan komma i säng på egen hand, säger Johanna Hellberg.
– Eller att en kvinna som bett om en kvinnlig vårdare vid intimtvätt och dusch men får en manlig vårdare ändå, jag förstår att de känner sig kränkta och ledsna, tillägger Sara Klasson.
Efter att Johanna Hellberg skrev inlägget på Facebook känner hon att hon vågar ta upp kampen.
– Det finns de som kommenterar att jag bara borde byta jobb. Men jag känner att jag inte kan lämna hemtjänsten som det ser ut idag, och sen ha det på mitt samvete, det måste ske en förändring och det nu, säger Johanna Hellberg.
Johanna Hellbergs Facebook-inlägg har
Johanna Hellbergs uppmärksammade inlägg som fått hyllningar från flera håll. Speciellt från de som jobbat eller jobbar inom hemtjänsten. Inlägget har delats 77 gången och har över 100 reaktioner.
Skyndar till jobbet med en stor klump i magen - hur ska arbetsdagen lösa sig idag? Bäst att vara i lokalen ca 20 minuter innan arbetsstart så allting innan arbetsdagen hinns med. Byta om till arbetskläder, logga in på mobilen, kolla schemat, ta nycklar till cyklar/bilar och pensionärerna.
Dagens första besök - 4 minuter efter arbetsdagen börjar. Klumpen i magen växer - ingen chans att hinna vara där i tid. Ojdå, ser på scheman att kollegor utan delegeringar ska ge medicin eller någon utan körkort ska cykla några mil. Och den pensionären vill absolut inte gå och lägga sig kl. 18.30 för natten. Telefonen ringer och personal är sjuk. Avslag på vikarie, så vi som jobbar får lägga dit dem besöken på våra redan överfulla scheman. Ska visst jobba 8 timmar utan någon rast! Ser på schemat - 2 st städ och 2 st duschar inplanerat. Tungt jobb - speciellt i denna sommarvärme, men bara att göra och se glad ut! Efter mycket pysslande och pillande så löser vi allting för dagen! Klart vi stressar ännu mer så alla önskemål uppfylls och alla får sin livsviktiga medicin. Det är ju vi som träffar pensionärerna varje dag, det är människor som är beroende av våran hjälp. Vi fortsätter att ge dem deras omsorg och vård medan det bara skriker inombords och önska att verkligheten var helt annorlunda!
Ut och jobba, kanske bara 20 minuter sen om turen är med! - Förlåt jag är sen! Gör jobbet så snabbt jag kan och åker till nästa på listan. - Jag har inte fått min medicin! Ringer sjuksköterska och fixar det. - Mina blöjor som beställdes har inte kommit! - Jag ber så mycket om ursäkt något har gått fel! Ringer runt och försöker luska ut var felet är. - Mina katetrar är beställda för flera veckor sedan, men har inte kommit. - Jag försöker fixa det! Ringer runt och lyckas hitta några som går att använda tillsvidare, nya beställs. Vad som hänt den gamla beställningen är ingen som vet! - Oj du har ett sår på benet! - Jag ringer sjuksköterskan nu direkt. Någon kommer och kollar på det när tiden finns.
Kommer till någon pensionär som är väldigt dålig. Ringer ambulans och inväntar den. Klart jag inte lämnar pensionären ensam förens den är i säkra händer. Oj, min 30 minuter långa rast ska börja om 2 minuter. Kollar på schemat. Hoppas över rasten, för att hinna med allt. Kanske hinner fylla magen med något under förflyttningen mellan pensionärerna?
- Jag fick inget besök på lunchen. - Jag ber så mycket om ursäkt, klart jag fixar mat åt dig nu istället! Jag lovar att göra en avvikelserapport senare. - Vi hade tänkt att åka iväg och hälsa på barnbarnen idag, men eftersom vi aldrig vet när ni kommer så måste vi hålla oss hemma! - Jag vet, jag ber så mycket om ursäkt! Förstår inte varför besökstiden kan skilja sig på 3-4 timmar per dag? - Jag mår så dåligt idag! - Kom så sätter vi oss och pratar i 5 minuter, sen måste jag tyvärr åka vidare!
Kommer tillbaka till kontoret 5 minuter innan dagens arbetspass slutar. Jomen just ja, avvikelserapporten och dokumentationen. 30 minuter övertid, egentligen vill jag bara hem och sova. Äntligen hemma kl. 23. Måste fylla den tomma magen med mat och duscha av mig dagens stress. Somnar äntligen runt kl. 00.30. Somnar med samma klump i magen om något glömdes, men ändå vet jag att jag gjort ett bra jobb och hjälpt dem som aldrig skulle klara sig utan oss. Klockan 6.00 ringer alarmet för ännu en arbetsdag. Kanske morgondagen ser lite bättre ut?
Det är dax att det blir en ändring, jag älskar mitt jobb men jag skäms - skäms över hur hemtjänsten idag ser ut! Det är människor vi jobbar med. Jag skäms att alltid behöva be om ursäkt för saker som vi personal inte kan styra över.
Jag skyller inte på någon, men någon borde ta ansvaret över hur allting är. Och nej, det är inte bara en pengafråga! Var är humaniteten i samhället?