Väntan på vård kan vara ödesdiger då själen lider

En människa med självmordstankar kan inte vänta på att vårdens kvarnar ska mala innan hen får hjälp. Då kan det vara för sent.

RJ Agneta.jpg

RJ Agneta.jpg

Foto: Fotograf saknas!

Katrineholm2015-07-19 09:00

Agneta Keller är en kvinna som både sett och själv känt själslig nöd. Hon har också varit med om vad den kan leda till.

– Jag har en personlig erfarenhet av att mista ett barn. För sju år sedan tog min son sitt liv, berättar hon.

Nyligen hände det i hennes närhet igen. Det fick henne att lufta sin stora oro och frustration över att människor inte kommer i kontakt med psykiatrin i tid, både för att de själva inte söker hjälp och för att vården är svårtillgänglig.

– När smärtan och ångesten drabbar och det har gått så långt att man söker hjälp, då måste man få den omgående! Det går inte att be en med ångest att återkomma efter helgen, eller efter semestern, för då kan det vara för sent! säger hon.

Nyligen har hon också sökt hjälp för en annan persons räkning och blivit hänvisad att gå via vårdcentralen. Den första hade ingen samtalshjälp. Den andra vårdcentralen visade på en lång väg.

– Där var det remissförfarande. Man skulle skicka in en egenremiss. Sen skulle det stötas och blötas. Det skulle ta veckor. Hon behöver hjälp nu! Det finns inte utrymme för att vänta! säger Agneta Keller upprört.

Hon vill att psykiatrin ska göras om, hur vet hon inte.

– Jag har ingen lösning på det. Jag tror att man måste tänka utanför ramarna, tänka nytt. Framför allt måste de sätta in mer samtalshjälp, för det betyder otroligt mycket. Och det ska vara lätt att komma i kontakt med psykiatrin. Ett telefonnummer att ringa där någon alltid svarar, inte olika nummer och tider.

– Man ska komma ihåg att en som har ångest framhärdar sin dag minut för minut, och bara en enda timmes väntetid kan vara en katastrof. Med det är ju inte sagt att man tar livet av sig, men det är ohyggligt mycket lidande i det tysta som skulle kunna undvikas, säger Agneta Keller.

En människa med svår ångest är som en tryckkokare, beskriver hon.

– Får man bara ut det där trycket så blir saker och ting bättre. När det har släppt ser man saker på ett annat sätt.

Agneta Keller är allvarligt oroad för hur behoven i samhället kommer att se ut om tio år, och för att psykiatrin inte kommer att utvecklas till den nivå som behövs. Hon tänker särskilt på den psykiska ohälsan bland unga.

– Man måste ju göra på ett sånt sätt att man ligger före och motar Olle i grind, säger hon.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om