Den yngsta är 26 och den äldsta är i 85-årsåldern. Så jo, det finns en återväxt inom den frivilliga besöksverksamheten. Det går stick i stäv med mången annan ideell verksamhet.
Vania Kling Källström är en av kvinnorna – för det är främst kvinnor – som omfattas av Röda korsets besök.
— Vi träffades på mitt jobb på Hälsotorget, säger Anita Haraldsson som är en av organisationens ideella krafter.
Det var 2008. Vania Kling Källström hade köpt en stor tavla och bad om skjuts hem. De båda var bekanta sedan tidigare, då Anitas barnbarn gick på förskolan i Lasstorp där Vania jobbade.
Vania fick skjuts, och på den vägen är det. Tavlan, ett fint naturmotiv med mjölkkrukor, sitter på väggen i Vanias välordnade lägenhet på Hantverkaregatan i Katrineholm. Dit kommer Anita Haraldsson ofta. Det märks på den avslappnade dialogen att de känner varandra väl.
— I dag ska vi ut och äta och så ska vi handla på två ställen, säger Anita Haraldsson.
Den som omfattas av besöksverksamheten kallas inte brukare, utan kort och gott vän. Det är lätt att inse att verksamheten långt ifrån bara är till för den som får besök.
— Jag känner att jag gör nytta. Alla blir glada när man kommer, säger Anita.
Återkommande aktiviteter för henne och Vania är fika på Anhörigcentralen och besök på Norrgängets möten. Båda ligger nära Vanias hem.
— Jag vill mycket, men kommer ingenstans utan hjälp, säger Vania Kling Källström som lever ett aktivt liv.
— Hon gör mycket mer än jag gör, säger Anita Haraldsson leende och klappar sin vän på armen.
Vania har det som tuffast under stränga vintrar när rullstolen inte klarar isiga trottoarer och envisa snövallar.
— I vintras kom jag inte ut på två månader, berättar hon och tillägger att hon har försökt men inte lyckats få en hjälpmotor till rullstolen för att det ska bli lättare att dra den i backar.
Vania Kling Källström har barn och barnbarn, vänner och stöd av hemtjänsten. Men även om det ofta ringer på dörren och hon ägnar mycket tid åt böcker blir det många ensamma stunder i ett liv som begränsas av funktionshinder. Där har besöksverksamheten en viktig uppgift.
— Meningen är att vi ska stanna en timme, prata och kanske fika, men för det mesta blir det många timmar, säger Anita Haraldsson och skrattar.
— Det beror på att vi trivs ihop. En timme hinner man ingenting på, inflikar Vania Kling Källström.
Elisabeth Nyberg ansluter till kaffebordet. Hon sitter i styrelsen för Katrineholms Röda Kors-krets och har så många järn i elden att hon kommer med andan i halsen.
Hon berättar att besöksverksamhetens frivilliga anar att det finns många som sitter ensamma.
Besöksverksamheten omfattar runt 20 personer och åtminstone fem nya har anslutit senaste åren. Man skulle önska att det inte behövdes frivilliga som hjälper människor att tackla ensamhet de inte har valt själva. Men det gör det.
— Folk har inte tid, säger Elisabeth Nyberg.
Så tillägger hon att det har blivit råare i samhället. Det finns äldre som tar kontakt med besöksverksamheten för att våga lämna sina hem. De är rädda för att gå ut ensamma.
Elisabeth Nybergs jobbtelefon ringer plötsligt. Det är en äldre kvinna som har ringt fel. Men Elisabeth Nyberg säger inte bara de vanliga fraserna när kvinnan ursäktar sig, "det är ingen fara", "hoppas att det ordnar sig". Hon säger också sex enkla ord som berättar så mycket om hur hon, Anita Haraldsson och andra ideellt arbetande kvinnor fungerar:
— Kan jag hjälpa dig med något?