I dag onsdag firar den globala arbetarrörelsen sin årliga högtidsdag. Det har den gjort sedan 1890. Det året samlade Sveriges första första maj-manifestation 50 000 arbetare.
I dag är de svenska första maj-tågen glesa vid en jämförelse. Folkhemmets sista mohikaner vandrar enade under fanorna, men vilken är egentligen riktningen?
Elisabeth Blackmon går inte alls. Hon har annat för sig denna arbetsbefriade dag. Och hon vacklar i frågan om nyttan med dagens fackföreningsrörelse.
- Jag är inte med, helt enkelt för att jag känner mig lite besviken. Jag tycker inte att facket för fram medlemmarnas behov i viktiga frågor tillräckligt bra.
Klockan sju på morgonen är Elisabeth Blackmon i full gång med dagens arbete. Hon skjuter städvagnen framför sig i tjänsteföretagets korridorer, sopar golven rena, skurar skitiga toaletter och tömmer snus- och apelsinstinkande papperskorgar. Hon är lokalvårdare sedan 13 år. Men hon kallar sig fortfarande, rätt och slätt, för städare.
Det är ett viktigt jobb. Det ger henne självaktning.
- Uppskattningen jag får ger mig en inre stolthet och tillfredsställelse. Om jag inte brydde mig, hur skulle det då se ut?
När hon började i yrket, berättar hon, skulle helst bara arbetsresultatet synas. Därför jobbade städarna i det fördolda, tidiga morgnar eller sena nätter.
Ironiskt nog var det arbetsgivarna som bidrog till yrkets statushöjning. För att minimera OB-kostnaderna fick städarna drägligare arbetstider. På köpet kom den sociala kontakten med människorna de städade åt.
- Nu syns vi.
Många andra arbetare 2013 syns inte lika tydligt. Men de finns där fortfarande, vad tjänstesamhället än tror. Fortfarande är arbetarnas LO landets största fackliga organisation med sina 1,5 miljon medlemmar.
Elisabeth Blackmon hör som icke-medlem till mörkertalet. Hon hör också till minoriteten arbetare som även varit tjänsteman: som dekoratör med chefsjobb på NK i Stockholm.
Att vara tjänsteman ingav henne ingen särskild känsla.
- Jag är arbetare.
Och stolt.