Katrineholms-Kuriren berättade i torsdagens tidning att sjukfrånvaron för personal i kommunens förskolor skjuter i höjden. Orsakerna ska analyseras i höst.
För Kristina, som har varit med på hela utvecklingen från dagis till förskola, var det jobbet men också hela livssituationen som tvingade fram en tryckning på pausknappen.
– Det handlar om ens personlighet. Man vill väl, det är roligt med människor, man får så mycket positivt tillbaka, säger Kristina som egentligen heter något annat.
Men att vara den som alltid säger "jag fixar det" har sitt pris.
– Det finns säkert hundra saker som spelar in när man klappar ihop, säger Kristina.
Och hon klappade ihop, även om det inte hände plötsligt. Snarare kom det som en total överraskning när hon vid en rutinkoll visade sig ha alldeles för högt blodtryck. Efter en sjukskrivningstid hade trycket inte gått ner. Nu har stressymptomen lett till en längre sjukskrivning och Kristina har kommit till insikt om att hon behöver tänka på sig själv också. Inte bara på barnen i förskolan och deras föräldrar, kollegerna, sina föräldrar och sin egen familj. Hon har också insett att det länge har funnits tecken på att något inte var bra.
– Jag bara sov på kvällarna. Nu tänker jag att det ska nog inte vara så, att man bara sover och jobbar.
Nu tränar hon. På att veta när det är dags att säga nej. På att inte tänka att hon "borde". När hon besöker sin arbetsplats undrar barnen om hon inte kommer snart. Det som inte är friskt syns ju inte utanpå. Kristina längtar efter jobbet, men ser också att tillfrisknandet måste ta tid.
– Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte är där.
För jobbet med barnen och kontakten med föräldrarna, det är bland det roligaste hon vet.
– Jag älskar mitt jobb.
Och kanske är det kärnan i bekymret. Den som älskar sitt jobb gör gärna det där lilla extra, sitter hemma på kammaren och planerar och tänker jobb. Så var det också för Kristina. Det som blev för tufft är också det som ger henne så mycket.
– Vi har fått så många roliga utbildningar, och genom läroplanen har vårt uppdrag blivit tydligare. Vi känner att vi har fått en annan status. Vi syns mer, och föräldrarna förstår mer vad vi gör. Det har aldrig varit så roligt att jobba.
Till och med den ofta kritiserade mängden av dokumentation ser hon stor mening med, liksom kvalitetssäkringssystemet Qualis. Men det som fattas är tid, för både Kristina och kollegerna. Tid att hinna med både det som de ska göra och det som de vill göra.
Hon tycker att det är svårt att svara på hur långt hon har kommit i arbetet med att sätta egna gränser. Men hon har lärt sig att stress inte är farligt, så länge den varvas med återhämtning. Och hon fick en aha-upplevelse nyligen när ett av hennes barn sa till henne: "mamma, det är bara ett jobb".
– Och det går bra utan att jag är där.