Katrineholmaren Bawan Rashids uppväxtkvarter finns inte mer.
– Nu är där bara sand, kullar och träd.
Det är gamla Halvergatan han talar om. Familjen Rashid kom som flyktingar från Irak till Sverige 1984 och flyttade efter en tid i Mölle till Katrineholm. Bawan Rashid var en nyfiken, social liten unge som inte minns mycket annat än en trygg uppväxt med veckans höjdpunkt vid "finska bussen", en blåvit varubuss som kvarterets barn köpte godis från.
Bawan Rashid hade massor av kompisar från världens alla hörn.
– Men inte så många var svenska.
Han minns en svensk familj i området, kanske den enda, med en starkt främlingsfientlig pappa. En gång, berättar Bawan Rashid, släppte den pappan loss två schäferhundar på gården och bussade dem på barnen som lekte ute. Händelsen väckte obehag på flera sätt och sticker ut bland sorgfria barndomsminnen.
När Bawan Rashid kom i skolåldern gick flyttlasset till Rönngatan. Där bodde han med familjen i 16 år, och där träffade Katrineholms-Kuriren år 2000 familjen Rashid och deras grannar inför ett reportage om "kvarteret som gränsar till Sverige".
– Först fanns det många svenska familjer på Rönngatan, berättar Bawan Rashid.
Men det skulle komma att förändras. När han flyttade till en annan del av stan hade många svenskfödda familjer också flyttat. Utanförskapet som blev så tydligt, som i en stad i staden, skildrades i reportaget för 14 år sedan.
Inför valet i år lyfter partierna fram en fråga som är viktigare än andra för integrationen: jobben. Bawan Rashid lyfter också fram språket. Det är nyckeln till allt, säger han. Som lärare på Tallåsskolan, och med den egna bakgrunden, kan han inte nog trycka på hur viktigt det är att barnen satsar på svenskan.
– Man lär sig inte språket hundraprocentigt i skolan. Man måste också använda det på fritiden, rikta sig utåt. Den chansen får man inte i ett invandrartätt område.
Han ser också skillnader mellan könen, mellan pojkar som spelar fotboll och träffar svenska kompisar i idrottshallen på kvällarna, och flickor som går hem efter skolan och stannar hos familjen. Pojkarna lär sig svenska snabbare.
– Vi betonar för föräldrarna att barnen inte får släppa svenskan. Föräldrarna är jättemedvetna om detta. Men mycket hänger på individen.
Han möter sällan öppen rasism eller främlingsfientlighet, varken som privatperson eller som lärare. Men en gång blev han i lärargärningen riktigt illa berörd. Det var när han en måndag kom för att undervisa sin förberedelseklass på Nävertorpsskolan och såg hur skolan hade sprejats ner med ett rasistiskt budskap.
– Jag kunde inte låta bli att tänka att det var riktat mot oss.
Bawan Rashid har sedan han var det där lilla knytet knutit ihop "kvarteret som gränsar till Sverige" med resten av sin hemstad. Det har hans familjemedlemmar också gjort. Syrran, exempelvis, är lärare på Katrineholms tekniska college, mamma Baian är lärare på Sandbäcksskolan, en morbror är fritidsledare på Triangelgården.
Bawan Rashid är katrineholmare och kurd, och han ser ingen som helst anledning att välja bara det ena eller det andra.
– Jag har fått det bästa av två världar och har hittat den balansen. Det är inte lätt för alla.