Sofia trodde att hon skulle behöva gå ett år på Introduktionsprogrammet. Men nu väntar ett tredje år.
På väggen i vardagsrummet hänger ett porträtt på storasyster, med studentmössan på. Där finns plats för ytterligare en bild.
– Jag tror aldrig att jag kommer att få ta studenten, säger Sofia, som egentligen heter någonting annat.
Tidningen har vid flera tillfällen berättat om de många elever som blivit felaktigt diagnostiserade i grundskolan i Katrineholms kommun. Sofia är en av dem.
I förskoleklassen uppmärksammade lärarna att Sofia var blyg och tystlåten. Därför tog lärarna kontakt med elevhälsan. I andra klass fick hon diagnosen intellektuell funktionsnedsättning. Man ville därför att hon skulle börja i särskolan, som numera heter anpassad skola.
Men Sofias mamma sa nej till det. Därför fick Sofia istället gå med en mindre grupp elever i den ordinarie skolan.
– Ingen lyssnade på mig när jag sa att "jag känner min dotter, hon har ingen diagnos", säger hennes mamma.
Under nästan hela sin skoltid har Sofia läst enligt den anpassade grundskolans läroplan. Det betyder bland annat att hon haft samma böcker som eleverna på anpassad grundskola har.
– De som gick i den vanliga skolan hade en annan mattebok. Jag hade särskolans mattebok. Jag skämdes för att jag hade den, så jag bad min mamma att slå in den i papper, för att det inte skulle synas, berättar hon.
Sofias mamma kände hela tiden att något var fel. I sju år kämpade hon för att utredningen skulle göras om.
– Jag har varit så arg och besviken och jag har tjatat och tjatat, berättar hon.
I februari 2023 fick hon kontakt med habiliteringen i Eskilstuna. Genom dem fick Sofia till slut göra en ny utredning på elevhälsan. Den utredningen visade att Sofia inte hade någon intellektuell funktionsnedsättning.
Samma höst fick Sofia börja på introduktionsprogrammet på gymnasiet för att läsa upp sina betyg, för att sedan försöka komma in på ett ordinarie gymnasieprogram.
– De sa att jag skulle kunna söka till Lindengymnasiet efter ett år, berättar Sofia.
Men så blev det inte. Sofia hade fortfarande inte godkända betyg och tänkte att hon ger det ett år till.
För två veckor sedan fick hon veta att det blir ett tredje år på introduktionsprogrammet. Sofia säger att det är svårt och att hon ännu inte är godkänd i matte, svenska och engelska, vilket är ett krav för att gå ett ordinarie gymnasieprogram. Men hon känner inte heller att hon får det stöd hon behöver.
Hon berättar att det är många i klassen och att eleverna får sitta var de vill efter genomgången i klassrummet.
– Jag brukar sitta kvar i klassrummet för att få mer hjälp. Men för att jag ska förstå måste läraren sitta med mig tills jag förstår. När de har förklarat en gång så går de, utan att fråga om jag förstår. När jag måste fråga igen tar det lång tid innan läraren kommer och sedan är lektionen slut.
Känner du att du gör vad du kan för att blir godkänd?
– Ja, jag kämpar varje dag i skolan. Jag kämpar ihjäl mig för att komma loss. Jag försöker också plugga på nätet, eftersom vi inte har några hemläxor.
Sofia är orolig för framtiden. Hon vill gärna gå hotell- och turismprogrammet, men hon har ännu inte betyg för att komma in på gymnasiet.
Sofia vill gärna jobba på ett hotell, därför vill hon komma in på hotell- och turismprogrammet. Men just nu tycker hon att det känns som att hon aldrig kommer att få lämna introduktionsprogrammet.
– Jag tror inte att jag kommer ut därifrån. Jag tror aldrig att jag kommer att få ta studenten. Vissa nätter kan jag inte sova för jag tänker på min framtid.
– Jag känner inte att min dotter får den utbildning som hon har rätt till, säger Sofias mamma.
Johan Lindeberg är skolchef i Katrineholms kommun. Enligt honom är det ganska vanligt att man går tre år på introduktionsprogrammet.
Han säger att för de elever som precis missat gymnasiebehörigheten, som saknar ett enstaka ämne är det relativt enkelt att nå målet. Men för dem som missat stora delar av undervisningen blir resan generellt längre.
– Vissa år är det upp till 40 procent av våra elever som behöver göra ett tredje år. Det är tufft att mötas av det beskedet, säger han och fortsätter:
– Vi gör vårt allra yttersta för att eleverna ska lyckas men ibland kan man vara oense med elev eller vårdnadshavare om vilken insats som är bäst, men vi gör den insats som vi tror är mest gynnsam för eleven.
Är det ett misslyckande att det tar så lång tid?
– Varje enskild elev som inte klarar skolan och de krav som ställs är ett tecken på ett system som inte lyckas vara kompensatoriskt. Vårt uppdrag är att ge våra elever det stöd de har rätt till. Men som utbildningssystem lyckas vi inte i dag. Det är en nationell fråga. Därför ser man också över hela betygssystemet.
Enligt Johan finns det bland annat en utredning som föreslår att man ska sänka kraven till gymnasiet.
Johan Lindeberg, skolchef i Katrineholms kommun.
En del i att Sofia har det svårt är ju på grund av att Katrineholms kommun diagnostiserat och placerat henne fel, hur ser du på det?
– Feldiagnoserna i sig är mycket tragiska. Dock har det generellt inte lett till att de elever som påverkats fått mindre stöd, utan oftast tvärtom.
Du har tidigare sagt att ni behöver göra allt och lite till för att kompensera de feldiagnostiserade eleverna. Tycker du att ni gör det?
– Jag tänker att vi har arbetat och kommer att fortsätta att arbeta hårt för att hitta så bra individuella lösningar som möjligt. Lösningarna ser olika ut och behöver vara på individnivå, för behoven ser olika ut.
Johan Lindeberg kan inte uttala sig i det enskilda ärendet men säger att det är mycket som behöver fungera för att alla bitar ska falla på plats.
– Jag förstår att det kan kännas övermäktigt och att man blir frustrerad över att man inte når de resultat man önskar och då är det lätt att tänka att man inte får det stöd man behöver. Jag är alltid noggrann med att förklara att vårt uppdrag är att ge det stöd som vi upplever behövs. Men vi kan aldrig lova eller garantera ett resultat. Det handlar även mycket om eleven själv. Det kommer man inte ifrån och kunskapskraven är högt ställda, säger han.