Varje olycka är extraordinär, för offret men också dess anhöriga. Livet blir sällan så som det var före olyckan. För några läggs händelsen till handlingarna. För andra är den början på ett livslångt trauma.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska samhället kunna ge såväl praktiskt som känslomässigt och psykologiskt stöd till människor som drabbats av en allvarlig händelse. Det ser i verkligheten annorlunda ut. Nyligen krävde förbundet Posom, Psykiskt och socialt omhändertagande, att samhällets hjälp till enskilda som drabbas av ett trauma måste bli bättre.
Kunskaperna är sparsam om hur väl kommuner och landsting tar hand om anhöriga till olycksoffer. En uppmärksammad studie av anhöriga till rattfyllerioffer gav 2011 en oroande lägesbild. Mer än hälften av de 49 personer som djupintervjuades i studien hade inte fått någon hjälp efter olyckan. Var fjärde hade önskat psykosocialt stöd av sin kommun, men bara någon enstaka hade fått det.
Efter Adam Svenssons olycka kände mamma Annika att hon omslöts av en "järnring av trygghet": sin brors familj, grannarna och sjukvården. Även maken Lennart erbjöds stöd. Men sonen Axel, 7 år när han bevittnade olyckan, föll mellan stolarna.
– Först när han var 12 och berättade hur han hade haft det under åren efter olyckan, förstod jag: "honom hade vi glömt". För oss var det som hände nytt och främmande, vi visste inte något annat än att sätta allt fokus på Adam för att han skulle bli bra, säger hon.
Axel Svenssons minnen av olyckan blir svagare med tiden. Men han minns tydligt att han blev väl omhändertagen på olycksplatsen. En brandman tog sig an honom, gav honom ett kramdjur och satte sig ner att prata med honom.
– Han var en trygg och fast punkt där på olycksplatsen, säger Axel Svensson.
Därefter fick han inget stöd för att bearbeta olyckan och sin lillebrors tillstånd. I vuxen ålder ser han inte att det vållade honom någon skada. Men ännu ett par år efter olyckan hade han mått bra av professionellt stöd, tror han.
– Det fanns saker jag gick och bar på som hade varit bra att få prata med någon om. Men jag blev inte övergiven för det. Farmor och farfar och mormor fanns där hela tiden. De gav mig stöd och trygghet.
På en olycksplats tas de anhöriga, som i Axels fall, företrädesvis hand om av räddningstjänsten. Den kan också informera om var det finns stöd och hjälp att söka. Olycksoffer och deras anhöriga kommer ibland till brandstationen för att samtala om händelsen.
– Vi kanske inte kan prata med dem i detalj om olyckan, men kan bidra till förståelse för hur den gick till och varför den hände. Det är också ett sätt att bearbeta. Men man önskar att särskilt sjukvården hade mer att erbjuda dessa familjer, säger Göran Melchersson vid Västra Sörmlands räddningstjänst.