Fulspolningarna fångas upp, totalt nästan 20 ton om året. Tandtrådsbyglar, tops, kondomer och "allt som går att spola ner i en toalett" blir till en massa när de fångas av nedspolat fett.
I inspektionsbrunnen, där vattnet anländer till Rosenholm, virvlar tops, kondomer och våtservetter. Som ett mantra repeterar arbetsledaren Jonas Elf med jämna mellanrum att det bara är kiss, bajs och toalettpapper som ska spolas ner i toaletten.
Efter två dygn av intensivt regnande går allt på högvarv. I stället för normala en halv miljon liter vatten per timme forsar det in nästan två miljoner liter vatten. Mängden skräp ökar också, och snittar nu runt 150 kilo per dag.
Den första stationen är rensningen, här fångas fulspolarnas skörd upp. Mest handlar det om tops, kondomer, bindor och tamponger. Men det silas bort mycket mer än så.
– Det är bara fantasin som sätter gränser för vad som spolas ner, säger Jonas Elf.
Produktionsledare Peter Henriksson är mer rak på sak och konstaterar att det handlar om allt från sexleksaker och underkläder till döda kattungar och blöjor. Men framför allt är det våtservetter och fett som är det stora problemet.
– Våtservetterna slits sönder och tvinnar ihop sig till långa ormar som kan fastna i, och förstöra, pumpar, säger Elf.
Det mesta av "renset" är stora klumpar som består av fett och allehanda föremål i en läskig röra. När fettet från diskhon, eller industrin, går ut i avloppet blir det mer och mer trögflytande i takt med att det kallnar. Fettet fångar tops, tandpetare och våtservetter. De små föremålen fungerar som armering för fettet och klumpen kan fortsätta att växa utan att riskera att slås sönder.
Fettklumparna kan täppa till en ledning. Blir det stopp kan i värsta fall kan avloppsvatten med kiss och bajs tryckas upp i golvbrunnar.
"Renset" i Rosenholm skiljs med automatik av från vattnet och packas i plast. Säckarna lastas i soptunnor och går till förbränning.
– Vi har helskyddsmask under hanteringen, med tanke på smitta och skador. Det händer att det ligger kanyler i också, säger Elf som tipsar om tratt och petflaska för att slippa hälla ut fett i diskhon. Det kan sedan lämnas på återvinningscentralerna.
För att mycket bakterier ska få plats att arbeta i den biologiska reningsprocessen tillförs så kallad biohud, här i pastaliknande form, i vattnet.
Framtidstron var stor på 1950-talet när Rosenholm byggdes. Anläggningen är dimensionerad för 53 000 invånare. Men i takt med hårdare miljökrav, som krävt stora investeringar, och rationell hantering av avloppsvatten har fler områden anslutits. Förutom katrineholmarnas spolningar går Baggetorps, Strångsjös, Forssjös, Tisnarbadens och Bies avlopp till Rosenholm.
Sörmland vatten, som driver Rosenholm, har tio reningsverk i Flens, Katrineholms och Vingåkers kommuner.
Tre personer sköter avloppsreningsverket, men ett 15-tal personer anställda vid Sörmland vatten utgår från Rosenholm.
I två försedimenteringsbassänger skiljs vatten och slam åt. Slammet sjunker till botten och en långsamt roterande skraparm föser ner slammet i ett hål. Vattnet faller över kanten och fortsätter till den biologiska reningen. Här är det bakterier som gör jobbet.
Biohuden, som skvalpar omkring likt pasta i en kastrull, bryter ner kväve och fosfor till godkända nivåer. Fyra omrörare, likt jättelika vispar, ser till att det är cirkulation på vatten.
Sist väntar kemstegen, där flockmedel samlar upp kvarvarande partiklar och faller till botten. En skrapa skickar det hopsamlade till rötning. Det rena vattnet går via ett stort rör till en uppsamlingsdamm, en sista säkerhetsbarriär, innan det rinner ut i Djulösjön, och kretsloppet är slutet.