Den 24 april uppmärksammas den internationella Ledarhundsdagen för en viktig individ som är oersättlig för sin förare.
Gunilla Kåhlman, som jobbar i Katrineholmsbygdens församling, har haft hund i över två decennier men aldrig en ledarhund. När hennes syn försämrades tog hon beslutet att ansöka om en ledarhund. Men hon ville vänta tills hennes dåvarande hund hade gått ur tiden.
Att bli med ledarhund kan ta lång tid. För Gunilla Kåhlman tog det två år innan hon hade Samba hemma. Efter beslutet att hon skulle få en hund började hon vänta på en som kunde matchas mot hennes behov. I slutet av augusti kom beskedet att det fanns en Samba, nu två och ett halvt år, på lut.
- Sedan tog det fem veckor innan jag fick henne. Det var som att vänta på julafton.
Gunilla Kåhlman åkte till kursgården Almåsa tillsammans med andra som skulle träffa sina blivande ledarhundar. Det var ett stort och nervöst ögonblick.
- Tänk om vi inte skulle passa ihop?
Men det blev ömsesidig kärlek direkt, som det plägar bli mellan människa och labrador. Efter en vecka på kursgården och en vecka hemma med instruktör i höstas är Gunilla Kåhlman och Samba ett oslagbart team.
- Hon är inte bara till för förflyttningar och som ett hjälpmedel. Hon är en vän också, säger Gunilla Kåhlman och klappar om Samba som ligger avslappnad på golvet i Sandbäcksgården där det är fredagskafé.
Men när selen kommer på, då går Samba från att vara ledig till att vara i tjänst. En ledarhund i arbete får inte störas av förbipasserande, för då kan den tappa koncentrationen. Däremot får man gärna prata med hundföraren, förstås.
- Annars skulle jag nog känna mig lite isolerad, säger Gunilla Kåhlman och skrattar.
Att ha en ledarhund är ungefär som hon hade föreställt sig – fast bättre.
- Det här är bland det största som jag har varit med om. Jag hoppas att vi får många år tillsammans.