Omsorgspersonalen minns året i frontlinjen mot corona

Den 13 mars 2020 slår kommunen till nödbromsen och inför besöksförbud på äldreboendena. 

På Furuliden är det försent. Smittan har redan kommit in.

De som bor och arbetar här är ännu ovetande om det. Men mitt i helglunken 21–22 mars ska det fruktade viruset explodera innanför vårdboendets väggar.

Kanske har det följt med en snuvig besökare. Kanske har det kommit med någon anställd. För dem som drabbas är det betydelselöst.

Inom loppet av en månad ska 48 anställda insjukna.

En undersköterska, bara drygt 30 år, ska kämpa för sitt liv.

Nio gamla människor ska dö.

Inget äldreboende i kommunen ska angripas så hårt. Det kunde få om ens någon ens fantisera om, när de första rapporterna kom om ett virusutbrott i Kina.

– Min första tanke var att det var något som media förstorade upp. Det kändes väldigt långt bort, säger undersköterskan Jenny Wong.

Hon skulle tidigt bli smittad och allvarligt sjuk.

– Jag trodde inte att det skulle komma hit. Och inte att det skulle gå så fort som det gjorde, säger hennes kollega Judi Othman – som också blev sjuk.

De tidiga rapporterna om coronapandemin fick sjuksköterskan Inga-Lill Liback Joona att haja till av oro.

– Jag tänkte, att kommer det in här kommer många av våra boende inte att klara av det. De är sköra och gamla, några är födda redan på 1920-talet.

Inga-Lill är en av de första som smittas. Hon är sjuk med influensaliknande symtom i drygt en vecka. Det slår henne att det kan vara covid-19 först när hon får veta att en av hennes patienter blivit sjuk med samma symtom.

Under helgen 21–22 mars får hon ett samtal från boendet. Kollegan berättar att det nu är full spridning.

– Då blev jag frustrerad, ville bli frisk och tillbaka till jobbet direkt. Jag minns att det kändes som om jag skulle dra ut i krig.

I det skedet har 19 av de anställda och tre boende tydliga covidsymtom. 

Judi är i tjänst när boendet övergår till kohortvård av åldringarna som smittats. Han jobbar nära de sjuka och blir därmed också isolerad från resten av boendet.

– Jag och min kollega sov över på jobbet och körde dubbla pass. Vi blev kvar i fyra dygn. Det var tufft. Men vi gjorde allt vi kunde och satte brukarna främst, säger han.

Återkomsten till arbetsplatsen är som att gå in i en krigszon, beskriver Inga-Lill. Hon är ensam sjuksköterska då även hennes kollega insjuknat.

På boendet är det skyddskläder på, av, på, av som gäller. Handspriten flödar, gör plastgolven permanent prickiga. 

Oroliga anhöriga ringer oavbrutet på telefonerna. Inkorgarna mejlbombas med uppdaterade smittskyddsrutiner och riktlinjer.

Omsorgen av de sjuka pensionärerna tar mycket tid och kraft. 

– Det var otroligt många besök hos brukarna för att se till att de var ordentligt syresatta, att de fick vätska att dricka och så vidare. Det var väldigt jobbigt att veta att när som helst kunde någon drabbas av andnöd.

Den osynliga fienden. Så kallar sjuksköterskan viruset. Under våren avlider nio personer som bor på Furuliden, men inte alla av covid. Några går bort utan anhöriga i sin närhet.

– De anhöriga erbjöds skyddskläder men vågade i vissa fall ändå inte komma in. Man ska komma ihåg att många av dem är i riskgrupp, de också. Jag hjälpte några att kommunicera med patient över telefon. Och jag minns ett barnbarn som kom hit i lång regnrock och visir för att kunna ta farväl, säger Inga-Lill.

Den osynliga fienden angriper även Jenny Wong. Hon blir allvarligt sjuk och måste intensivvårdas med respirator.

Det tar Jenny fem månader innan hon är tillräckligt stark för att komma tillbaka till Furuliden.

– Det har varit väldigt stort fokus på riskerna för de äldre och multisjuka. Jag har inga underliggande sjukdomar och är yngre.

Medan allt detta utspelas, finns det boende som inte förstår vidden av vad som pågår. ”Är det sant, det som står i tidningen?” ”Finns sjukdomen här?”

Ju längre smittspridningen fortgår, desto mer trött och frustrerad blir personalen. Som mest är drygt 70 procent av dem frånvarande, men inga vikarier sätts in på grund av smittrisken. 

Först senare får de hjälp från rehab och dagverksamheten att ta hand om de friska brukarna.

Samtidigt tvingas de förhålla sig till hur äldreomsorgens pandemihantering ifrågasätts, i såväl traditionell media som sociala mediers kommentarsfält. 

Lokalt sprids uppgifter om slarv, felbedömningar, påstådda missförhållanden; uppgifter som gör ont att läsa för den som sliter hårt i krisens epicentrum.

– Det fanns många åsikter om hur vi jobbade. De flesta kom från människor som inte har en aning om hur vårt arbete ser ut, säger Jenny.

– Det kändes väldigt orättvist och ... ja, otacksamt, säger Judi.

– Men vi har fått beröm också, för att vi lyckades stoppa smittan på så kort tid, säger Inga-Lill.

Det tar bara drygt tre veckor. Då är ett par av de tidigare sjuka patienterna över 90 år uppe och traskar som vanligt.

Den 14 april 2020 tas ännu ett positivt coronatest på Furuliden. Det ska visa sig bli det sista under detta första coronaår. 

Lite senare, i maj, tillfrisknar den sista covidsjuka brukaren. Sedan dess har den osynliga fienden inte gett sig tillkänna på boendet.

I oktober hävs besöksförbudet. Men fortfarande, i april 2021, är Furuliden en ganska sluten värld. Här råder oupphörlig vaksamhet mot smittan som grasserar utanför väggarna.

Handspriten fortsätter flöda. Besöken är färre. Både de som tagit sig igenom sjukdomen och de som vaccinerats testas återkommande.

– Jag saknar det sociala, säger Judi.

Förvisso har aktiviteterna för de boende börjat komma igång. Men de är småskaliga, sker utomhus eller inom respektive avdelnings bubbla. 

Det är inte alls som det var före mars 2020, då personal och brukare umgicks nära varandra runt kaffeborden eller samlades i stora skaror för musikaliska gästspel.

– Vi går alla och väntar på att det vanliga ska komma tillbaka. Men tänk om det aldrig gör det? Det kanske det här som är det nya vanliga? funderar Inga-Lill.

Ett år efter utbrottet och veckorna av kris, sjukdom och död har Furuliden fastnat i ett slags stillestånd. Lugnt, men inte avslappnat. Spänt, men inte panikslaget.

– Det känns lite som att leva i en parentes, säger Inga-Lill och sätter fingret på hur det känns för de flesta.

Innanför Furulidens väggar. Men även utanför. Hos alla som hoppas att parentesen snart ska vara borta. 

Och att livet ska bli ett utropstecken igen.