Den gamla Nyhemsskolan, dock Katrineholms yngsta skola, fyller 50 i år. Det gör de tidigare eleverna Eva Pettersson, Johan Baresic, Lena Sirrewius och Geza Simon också. Det är högst troligt att några av dem dyker upp på lördag för att fira ännu en jämn födelsedag när Nyhemsskolan jubilerar med öppet hus.
Många av eleverna som föddes 1965 och som slutade sin tid på Nyhem i klass 9C har hållit kontakten med varandra. När Kuriren träffar en kvartett från klassen på skolan för en återblick förstår man varför: de hade roligt, helt enkelt, även om en del lärare blev utsatta för spratt ibland. Eva Pettersson, som då hette Olsson, säger att klassen nog utsatte lärarna för fler hyss än de utsatte varandra.
Flera av eleverna har känt varandra sedan lekis, men konstaterar att de i stora drag är samma människor nu som då.
Som exempel kan nämnas att Lena Jonsson, senare Andersson och numera Sirrewius, var teaterapa redan då, när läraren brukade utbrista: "vem ska ha roliga timmen på fredag? Finns det någon annan än Lena?!"
Lena Sirrewius skrattar gott vid minnet och bubblar av andra hågkomster från skoltiden. Som racet klockan 15 varje dag till luckan invid vaktis, där skolvärdinnan sålde vaniljbullar och festis. Eller sittstrejken som blev en spontan protest mot att eleverna inte fick se när det gick utför för Ingemar Stenmark i Sveriges Television. På den tiden fanns högstadieelevernas skåp på nedervåningen, där rektor och expedition finns nu.
– Jag minns hur vi strök längs väggarna för att gå förbi niorna på väg till biologin, säger Lena Sirrewius med en rysning.
De forna eleverna minns sina lärare som vore det i går. En kunde ryta till så att barnen lyfte sig en decimeter från stolarna. En annan stod ut med att få kardborrar på tröjryggen, och att ha elever som en efter en lämnade klassrummet via fönstret. En tredje blev ofrivilligt blöt under en promenad genom skolkorridoren.
– Vi var några som jagade varandra med vattenpistol. Jag stod och gömde mig bakom ett hörn och hoppade fram för att skjuta på en kompis. Men det var en lärare, berättar Johan Baresic.
Det blev en tur till rektor Bernt-Eric Halvarssons kontor. Men där andra kanske skulle ha gått i taket, sög denne rektor lugnt på sin pipa och förmanade, utan att höja rösten, Baresic att inte upprepa vad denne nyss hade gjort.
– Han kunde ta folk på rätt sätt. Han var mycket ute bland oss elever, är Lena Sirrewius minne av Halvarsson, som har varit skolan behjälplig att ta fram bilder till jubileet.
För Johan Baresic är duschmössetvånget från 70-talets slut ett svårslaget minne. På hans näthinna finns ännu bilden av grabbarna i mellanstadiet som stod på rad under strilande duschar efter gympan iförda blå, heltäckande duschmössor med fönster för ansiktet. Allt för att de inte skulle behöva gå med vått hår ut i kylan till nästa lektion i huvudbyggnaden.
Många av Nyhemsskolans gamla elever minns säkert duschmössorna. Eller tävlingarna i pannkaksätning i matsalen. Eller möjligtvis smaken av knäckemacka med peppar på som åts när åsynen av skolmaten dämpade aptiten.
På rasterna var det skogen som gällde, och fotboll förstås.
– Ibland var det så viktiga matcher att vi inte kunde avbryta när klockan ringde, säger Geza Simon som också minns hur syslöjden blev en otippad tävlingsarena.
– Det var full gas på symaskinernas pedaler. Sedan tävlade vi om vems nål som gick sönder först.
I träslöjden fick eleverna gå fram en och en med sina alster till läraren Ulf Trolle Lindgren och få dem poängbedömda.
– Det var en ödesmarsch, säger Geza Simon som inte var särskilt haj på ämnet och som minns känslan när allt arbete i slöjdsalen stannade av i andäktig väntan på domen som skulle avkunnas vid katedern.
Kvartetten som är årsbarn med Nyhemsskolan har nästan bara roliga minnen från sin skoltid, som de började i första klass i Tråget på Oddergatan innan de några år senare kom till Nyhems lokaler. Visst finns det andra, mindre glada minnen också. Men den övervägande känslan från grundskoleåren är trygghet. Att lärarna hade ett personligt engagemang för sina elever. Och att det var svårt att skiljas åt i nian.
– Ja, gud, vad vi grät när vi skulle sjunga den sista låten, säger Lena Sirrewius och tar ton.
Och så sitter de där, årsbarnen med Nyhemsskolan, på ryggstödet till bänken på skolgården där de alltid brukade sitta då, och tar i från tårna:
– Ingen klocka ringer mer, ingen skola snart man ser, hej och mors goodbye gamla plugg!