Det var förstås inte samma sak att åka Ettans buss till villakvarteret i Katrineholm, som att ta tricken till Rågsveds betong. Men ändå.
Det var samma fritidsgårdar som stängde tidigt. Samma 18-årsgräns på diskot. Samma taggtråd runt kulturens palats. Och samma trötta, elitistiska arenarockband på radion.
Läs mer: Han tog bilden av Thåström
Rock- och popscenen i Katrineholm lämnade vid den tiden mycket att önska. En gång om året arrangerade studieförbundet TBV en sportlovsgala med lokala grupper. Inte så konstigt att stans rockpublik var desillusionerad.
Ibland kom någon övervintrad rockstjärna ner från Stockholm, dammade av några hits och skyndade hem med gaget. Inte så konstigt att publiken söp sig full.
Tycker du att det låter hemskt ska du ägna en tanke åt dem som inte ens hade krogåldern inne. De som inte ville spela fotboll eller slå ihjäl tiden med att sälja kokosbollar. Som trodde att drömmen om att spela i ett rockband för alltid skulle stanna vid luftgitarrliret i tonårsrummet.
Då, i oktober 1980, kom Ebba Grön och Dag Vag till stan.
– Vi var väldigt tvehågsna till arrangemanget. Konserten skulle kosta 15 000 och ske en måndagskväll. Bara någon vecka tidigare hade Ulf Lundell spelat i stan och dragit rekordpublik. Vi trodde aldrig att det skulle gå. Men vi tog chansen, minns Björn Johansson.
Tillsammans med en annan fritidsledare, Michael Hagberg, hade han året innan bokat bandet Eldkvarn för en konsert i Valla. Konserten var det första försöket att arrangera drogfria aktiviteter för rocksugna ungdomar.
Med dåvarande Folkets hus-basen Kurt Rudins bistånd försökte de nu igen. Och lyckades långt över förväntan. Fler än 1 000 besökare kom till Safiren.
– Ebba Grön och Dag Vag rockade så att det blev imma på fönstren.
"Mer sånt, tack!" bad en 14-årig publikröst i Katrineholms-Kuriren dagen efter. Mer skulle komma – mycket mer. Innan 1980 var till ända hade Drag utan drog-kommittén arrangerat ytterligare sex konserter eller galor.
Plötsligt var den levande rock- och popmusiken tillgänglig för alla som ville lyssna – och själva delta. Inspirerade av konserterna och punkvågens "gör det själv"-anda, började ungdomar i Katrineholm att starta egna band.
Lars Halvarsson var en av dem. Han var en extremt musikintresserad tonåring.
– Musiken var mitt liv. Jag levde mitt i den och försakade nästan allt för att få spela. Jag jobbade på konserter; släpade sladdar och grejer. Då var det inte en sådan välorganiserad grej som i dag.
Punken var en reaktion mot den pretentiösa, tandlösa drake som rockmusiken hade blivit. Det som började koka i Katrineholm var en del av den motreaktionen, men också ett ställningstagande mot drogerna som florerade bland ungdomarna.
– Det var aldrig meningen att vi skulle starta en nykterhetsrörelse. Det trodde vi inte på. Budskapet gick ut på att ungdomarna skulle skaffa sig mycket självkänsla, att de inte skulle känna sig tvingade att supa bara för att det var helg, säger Björn Johansson.
Runt fritidsledarna uppstod snart en grupp av unga punkare och vilsna musiker. Kulturföreningen Drag utan drog, Dud, bildades och arrangerade regelbundet konserter fram till mitten på 1980-talet.
Föreningen handledde nystartade band, fixade replokaler och lånade ut instrument, och höll på så sätt grytan kokande. Det visade sig finnas massor av ungdomar som ville börja spela i band. Men deras föräldrar var inte alltid så pigga på att betala för trummor och gitarrer.
Då startade Dud sin rockskola.
Föreningens dåvarande ordförande Markus Gahnfelt blev "rockskolerektor" och undervisade i bas- och gruppspel.
– Jag var rätt bombad i huvudet efter att ha haft hand om sex rockgrupper i veckan, de flesta under kvällstid. Men det var fruktansvärt kul.
Eftersom de flesta av rockskolans elever var killar, kontrade Dud med att bredda verksamheten och starta en kabaré- och teaterskola. Därtill kom kurser och cirklar i allt från fotografi till gitarrbyggande.
Som mest hade föreningen 500 medlemmar.
– Ingen satte sig någonsin ner och sa "så här ska det bli". Det bara hände. Det fanns massor av folk ute i buskarna som ville göra något, förklarar Björn Johansson.
Duds verksamhet rönte stor uppmärksamhet bortom Katrineholms gränser. Fritids- och ungdomsansvariga i andra kommuner hörde av sig och ville lära av Katrineholmsexemplet. I Hultsfred startades Rockparty med Dud som förebild. SVT kom till Västra skolan och filmade punkbandet Slakthus 13 under repetition.
Bakom trummorna bankade en ung Rocco Gustafsson. Han skulle senare bli Popstadsgeneral i Eskilstuna. Men rock- och popscenen i Katrineholm skulle snart stagnera. Vid mitten av 1980-talet började publiken bli mätt på levande musik. Nya vågen hade ebbat ut och "gör det själv"-andans ljus flämtade.
– Nyentreprenörskapet som hade präglat Dud i början kunde trots allt bara hålla i sig under några år. Föreningen blev etablerad och gick in i ett konserverande skede, tycker Markus Gahnfelt.
Inte hjälpte det verksamheten att kommunens bidrag till föreningen orsakade stor träta mellan lokalpolitikerna. Dud, som var nära knutet till ABF, fick konkurrens om pengarna när musikföreningen Club life is music, bildades under TBV:s paraply.
Trätan om bidragspengar fortsatte in på 1990-talet. Samtidigt blev konserterna allt färre. När rockskolan gick i graven 1997, fanns inte fler rockband i Duds rullor än att de hade kunnat rymmas i föreningens lilla kontorslokal.
Under 1990-talet samlades i stället Katrineholms unga rock- och popmusik i föreningen Play It loud, för att sedan organiseras av bland andra Studiefrämjandet, TBV och studieförbundet Sensus, med konsertarrangörer som Festivus och Unga arrangörer.
Utbudet av lokal rock är i dag alls inte litet, och på flera sätt lika dynamiskt som då. Men publikt är dagens rock jämförelsevis en angelägenhet för få.
Lars Halvarsson är övertygad om att 1980-talets rockexplosion skapade förutsättningar för musiklivet som politikerna sedan slarvade bort.
– Jag kan fortfarande inte förstå hur de kunde se förbi ungdomarnas engagemang och bara käbbla om pengar. Hade politikerna inte varit så klantiga och fåniga, hade Katrineholm mycket väl kunnat bli en Popstad.
Fotnot: Detta är en omarbetad version av en text som tidigare publicerats i Katrineholms-Kuriren.