Nämnden prövade och avslog också 2012 en ansökan om anpassningsbidrag till barnet. Därefter har ansökan reviderats. Den gäller nu för bidrag till bygget av en ramp till barnets bostadsentré, samt till hårdgörning av gången mellan gata och hus.
Summa summarum skulle det kosta kommunen 51 250 kronor. Trots att det de facto finns särskilda skäl som talar för bostadsanpassningen, bedömer vård- och omsorgsnämnden att åtgärderna är alltför kostnadskrävande.
Därför har den sagt nej, varför barnet genom sina föräldrar överklagade till förvaltningsrätten i Linköping. Domstolen river nu upp beslutet och dömer nämnden att pröva ansökan på nytt.
Barnet det gäller har en bestående funktionsnedsättning och har rätt till anpassning av bostaden. Familjen har gjort vad den har kunnat för att hitta en så lämplig bostad som möjligt utifrån barnets behov och den egna plånboken. Efter två års letande köptes en enplansvilla. Den ligger tillräckligt nära för att barnet med rullstol själv ska kunna ta sig till både skola och habiliteringsverksamhet.
Familjen har själv anpassat bostaden till barnets behov. Dock återstår problemet med trappan till ytterdörren och den opraktiska gången.
Enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag lämnas bidrag till kostsamma åtgärder bara om det finns särskilda skäl att välja en bostad som behöver anpassas.
För att kunna säga nej till bidrag, behöver kommunen kunna visa på lämpligare bostadsalternativ. Det har vård- och omsorgsnämnden inte gjort.
Därmed bedömer förvaltningsrätten – som håller med om att drygt 51 000 kronor i lagens mening är kostnadskrävande – att de särskilda skälen i lagtexten är uppfyllda. Kommunens grunder för sitt bidrags-nej håller därför inte.