Det har snart gått ett par år. Den centrala tvisteförhandlingen är avslutad, ett skadestånd på tre månadslöner har betalats ut och de inblandade har gått vidare med sina liv. Men Lisbeth Andersson kan inte släppa det som hände. Hon har gått med en malande känsla av att något inte gick rätt till när hon förlorade jobbet på en skola i Katrineholms kommun.
Hon anser att kommunen inte har följt sin egen handlingsplan mot trakasserier. Hon anser också att kommunen bröt mot diskrimineringslagen genom att inte ge henne det stöd som hon behövde för att kunna genomföra sitt jobb.
– Kommunen har ju en värdegrund som kallas "rött" och står för "respekt, öppenhet, tydlighet och tillit". Jag har inte blivit behandlad efter den, säger hon.
Lisbeth Andersson var först dagbarnvårdare och arbetade sedan i förskolan. Hon läste barnskötarutbildningen och jobbade på både förskolan, i skolan och på fritids tills hennes funktionshinder, en grav synskada, satte stopp. Då fick hon i stället möjlighet att jobba med administration på sin skola, där hon trivdes mycket bra.
– Jag behövde aldrig bli ifrågasatt.
Så kom en omorganisation 2010 som innebar att hon behövde byta arbetsplats. Det visade sig vara början till slutet för hennes anställning.
Tidigare hade hon haft ett eget krypin med de hjälpmedel som hon behöver för att sköta sitt jobb. I de nya lokalerna fick hon till sin förvåning ingen egen arbetsplats och det uppstod en konflikt när hennes chefer inte gav henne en anpassad arbetsplats. Hon anvisades plats både på chefernas kontor och i ett konferensrum, men det fungerade inte med lokaler som även hade andra användningsområden. Dessutom fick hon ingen telefon.
Till slut mådde hon så dåligt av händelserna kring flytten att hon blev sjukskriven. Men under sjukskrivningstiden kom nästa bakslag: ett meddelande där det stod varför hon var sjukskriven sattes upp offentligt så att både kolleger, föräldrar och andra som fanns i skollokalerna kunde se. Lisbeth Andersson kände sig kränkt och uthängd.
Så fick hon en ny chef, som hon kände sig mycket dåligt bemött av.
– Jag såg sidor hos honom som inte var trevliga.
Hon berättar bland annat om ett möte där chefen antecknade med blyerts på ett papper och utan förvarning bad henne att renskriva anteckningarna efter mötet. Detta trots att han måste ha känt till att hennes synskada gjorde det omöjligt för henne att fullfölja arbetsuppgiften.
Hon säger att chefen inte ville anpassa någon arbetsplats eller ge henne vidareutbildning, utan att han först ville testa henne. Varför förstår hon inte, eftersom hon dittills hade klarat sitt jobb utan problem.
– Han gjorde saker hela tiden för att jag skulle misslyckas.
I augusti 2011 skrev hon ett brev till bildningsförvaltningen där hon beskrev sin situation. Hon trodde att hon, i enlighet med handlingsplanen mot trakasserier, skulle få ett enskilt samtal med överordnade till chefen. Men när hon kom till vad hon trodde var detta möte satt hennes närmaste chefer och flera andra personer där. Hennes chefer, däremot, hade fått möjlighet att enskilt bemöta Lisbeth Anderssons skrivelse. Och när ord stod mot ord om vad som hade hänt, då var det inte hennes berättelse som fick någon betydelse.
Till slut blev situationen ohållbar och företagsläkaren skrev ett intyg som skulle vara underlag för en omplacering inom kommunen. Lisbeth litade på att hon därmed skulle få en fungerande arbetssituation någon annanstans.
– Men man tittar på omplaceringar genom att se vilka lämpliga jobb som finns lediga inom de närmaste två veckorna. Det fanns inget.
Därmed blev Lisbeth Andersson uppsagd från sin tjänst, i maj 2012. Sedan dess har hon till största delen varit arbetslös, bortsett från första halvåret i fjol då hon jobbade inom vården. Under tiden för omplaceringsutredningen anser hon sig ha blivit lovad fortsatt jobb inom kommunen. Därför litade hon på att allt skulle lösa sig. Olika lösningar var också på gång, men rann ut i sanden.
När hon nu berättar sin historia gör hon det för att visa hur lätt det är att plötsligt hamna i arbetslöshet efter en lång och trygg anställning i det offentliga. Hon väntar fortfarande på upprättelse.
– Jag hade förhoppningar om att få en ursäkt. Att någon skulle säga att det blev fel.
Det har inte hänt än.