I söndags såg jag fyra havsörnar på Julitas himmel, majestätiskt glidande ovan trädtopparna. Det var stort. Tänk friheten, överblicken, stillheten och den totala kontrollkänslan. Det är inte konstigt att det kallas örnkoll.
Själv har jag noll koll. Bollkontroll noll. Ja, allt som kan behöva kontrolleras har jag tappat kollen på. En kort tid försökte jag åtminstone ha skenbar makt över mitt arbetsrum, med papper i räta led i mappar och tomma skrivbordsytor. Det gick inget vidare. Nu är jag tillbaka i "varärblocketdärjagantecknadedendärintervjun"-läget. Nya generationens journalister skriver inte ens med papper och penna. Det är padda som gäller, och headset vid telefonintervjuer och ritsch ratsch filibombombom så ligger hela artikeln inne i systemet.
Det är en journalistisk brytningstid, både för mig personligen och för branschen. Jag minns skrivmaskinerna, resorna med plåtarna till tryckeriet, perforatrisernas flinka fingrar och lukten av framkallningsvätskor. Allt är borta sedan många år. Vi lever i en tystare miljö. Så småningom riskerar inte heller fingertopparna att bli svarta av trycksvärta från en färsk morgontidning. Allt är på gott och ont. Det är lätt att bli nostalgisk men det går inte att gräva ner sig i ett "det var bättre förr"-tänk. Som experterna säger: journalistiken är inte i kris. Och jag ser fram emot allt det nya, även om det än så länge finns fler frågor än svar.
Men mitt informationsförråd är definitivt inne i en kris. Det är för mycket som ska bearbetas, ofta ända in i sömnen. Jag har kommit på mig själv med att börja välja bort i stället för att låta allt skölja över mig. Så härom dagen tog jag ett drastiskt beslut. Jag avaktiverade mig själv på Facebook. Behovet att titta in titt som tätt och kolla läget blev till en axelryckning, och axelryckningar ska man inte lägga sin tid på.
På Facebook finns så många trevliga människor, så mycket skoj och en liten del som är viktigt. Men där finns numera också reklam och åter reklam, en del människor som skriver med huvudet under armen, och en förmåga hos vissa att presentera en yta som skulle passa bättre i en tysk reklamfilm för rengöringsmedel. Och så finns där all information som jag inte behöver, och som ibland är så privat att jag inte vet hur jag ska hantera den.
Mitt avhopp är kanske bara tillfälligt. Men just nu vill jag hellre spana efter havsörnar än stirra in i min egen navel. Det känns rätt bra, faktiskt.