På Vikatippen slutar ton efter ton av katrineholmarnas prylar sina dagar.
På Vikatippen ligger ett berg av plaststolar. En del saknar ett ben eller två, men några är hela. Anders Lindberg som är driftchef på Vikatippen, eller Vika avfallsanläggning som området egentligen heter, ser högen som ett tecken på trädgårdsmode som kommer och går.
– För inte så länge sedan skulle alla ha plastmöbler. Nu tror jag att många tycker att det är fult och byter ut dem, säger han.
För ett par decennier sedan var det tunga trämöbler som kastades på tippen. Nu försvinner de som ersatte dem. Att se vad folk slänger säger en del om samhället.
– En tendens jag sett är att folk spontanköper mycket mer saker i dag. En del grejer är knappt använda. Man handlar något på rea och tröttnar fort. En del saker är inte ens uppackade, berättar Anders Lindberg.
– Sedan verkar många saker ha sämre kvalité i dag jämfört med förr i tiden. De går sönder fortare.
Några tydliga exempel på relativt nya och fungerande saker på att folk slänger är tv-apparater och kylskåp.
– När de platta tv-apparaterna kom blev det en rusch och folk slängde sin tjock-tv. Det är egentligen sjukt, det var skitbra grejer när de kom, men sedan kommer något nytt.
– Sedan är det inte ovanligt att folk byter både kylen och frysen om den ena gått sönder.
Mängden avfall som tippen tar emot har ökat stadigt. Nu passerar ungefär 70 000 personbilar här för att slänga avfall varje år. Inne i kontorsbyggnaden pekar Anders på olika flygbilder över området. Bit för bit har området växt.
Ute på rampen står bilar med släpkärror på. En av dem som använder fredagseftermiddagen till att göra sig av med saker är Roger Andersson från Valla. En hel släpkärra med bråte från garagestädningen har det blivit. Bit för bit hivar han ner det i de olika containrarna.
– Här slänger jag plastdetaljer, skrotet slänger jag på annat håll där jag får betalt för det. Här försöker jag sortera allt som de vill ha det, säger han.
Kan något av det du slänger återanvändas?
– Nej, det här är bara skräp, men jag känner till den loppmarknad de har här ibland. Om jag ska slänga något som jag tror går att sälja så lägger jag det i den behållaren.
Mycket av arbetet på Vika handlar om att återvinna material eller att sortera ut sådant som kan bli energi. Exempelvis samlas träråvara in för att skickas till värmeverket ett par kilometer bort.
En del i arbetet att minska resursslöseriet är just de loppisar som tippen har. Folk som kommer dit för att slänga saker får, om de vill, lämna grejer på en speciell plats. De grejerna hamnar sedan på de loppisar som anordnas.
– Det var jag som kom med idén en gång i tiden. Jag jobbade på rampen och såg hur mycket fungerande saker folk slängde. Efter lite tjat så gjorde vi det på prov och det fungerade. Sedan dess har det fortsatt. Vi har fått några efterföljare på andra håll i länet, men det här är ändå ganska ovanligt, berättar Anders Lindberg.
Sedan de började har intäkterna stadigt ökat. 2005 fick man in drygt 12 500 kronor. I höstas blev det knappt 69 000 kronor. Pengar som gick till Katrineholms scoutkår.
– I början gav vi pengarna till Barncancerfonden, men de senaste åren har vi valt ut lokala saker som vi stödjer.
Totalt har man under de tio åren sålt saker för nästan en halv miljon kronor. Och då kan det tilläggas att de har humana priser. I vår blir det Katrineholms ryttarförening som blir mottagare av loppisens intäkter. Tanken är att Trolldal ska få en ny handikapphäst. I gengäld får föreningens medlemmar vara med och hjälpa till att arrangera loppisen.
– Nu har vi ett tält på 500 kvadratmeter. Småsakerna vi samlat i containrar väger mellan 20–30 ton. Och då tillkommer de stora grejerna som möbler och gräsklippare.
Att intäkterna stigit har förstås att göra med att det blir mer och mer saker som katrineholmarna lämnar in till återvinningen. Det räcker inte längre med en vår- och en höstloppis. Nu har man satt in en extra som sker i slutet av mars.
– Jag hoppas att det här får folk att tänka till kring vad de slänger. Sedan är det bättre för miljön om grejerna kommer till användning igen och att det dessutom går till välgörande ändamål.
– Samtidigt ser jag en väldig glädje hos dem som kommer hit. När vi klipper bandet är det som ett kosläpp. Det blir lite av en skattjakt. Det som är den enes skräp kan vara den andres fynd.