Juni 2016. Det är bara timmar kvar till folkomröstning om ett EU-utträde när vi träffar Barry och Perry, britter i förskingringen.
Perry hissar Union Jack och är för en brexit. Barry dissar ett utträde och vill se ett bremain, fortsatt brittiskt EU-medlemskap.
Ingen av vännerna kan rösta i frågan men är livligt engagerade ändå. De är högljutt oense om allt utom en sak: frågan avgörs inte med folkomröstningens resultat.
Tiden ger dem helt rätt.
Maj 2019, fredag den 24 maj. Premiärminister May har tre gånger sett förslagen om ett utträdesavtal förkastas av parlamentet. Nu ger hon upp och aviserar sin avgång. Väntat, tycker Barry och Perry som anser att May och det politiska etablissemanget i London har misslyckats kapitalt.
– Vem som än kommer efter får den ett enormt jobb med att försöka reda upp den här härvan, säger Perry.
Kamraten Barry står tre år efter folkomröstningen fast vid åsikten att brexit är ekonomiskt och nationellt självmord.
– Det finns sådant som hanteras bäst lokalt, som skola och asfaltering av vägar. Det finns sådant som hanteras bäst regionalt, som sjukvård. Men när det handlar om att stå emot Kina och Trump måste länderna i Europa jobba tillsammans. Det går inte att säga hej då till Europa, tycker Barry.
För tre år sedan delade Perry missnöjet med EU:s ekonomiska, utrikes- och flyktingpolitik. Nu har han svängt i sitt hårdnackade motstånd till medlemskap och avfärdar inte längre Barrys resonemang som ”bullshit”.
– Det har inte blivit alls så som jag väntat mig. Min dröm var att brexit skulle röra om, få till stånd en diskussion om EU och leda till förhandlingar för bättre villkor. Men mycket av det som skulle kunna bli bättre har man inte ens förhandlat om. Och varför ska Storbritannien ha bättre villkor än de andra länderna i Europa?
Perry stänger numera av tv:n när brexitnyheterna flödar och raderar länkarna till artiklar och EU-inlägg som Barry fortfarande messar honom. Han har fått nog.
Också Barry känner tröttnaden växa. Han har blivit en ”brexitzombie”, säger han, likt de brittiska parlamentarikerna.
– Pragmatismen är död. Demokratin är på väg åt samma håll. Snart återstår väl bara fascism, suckar han.
Perry delar hans oro för konsekvenserna av politikerföraktet och det polariserade klimat som brexit har ökat. Men fortfarande finns en glimt i kamraternas ögon, som när de liknar varandra vid häcklarna Waldorf och Statler i Mupparnas balkongloge.
– Vi kan sitta här på läktaren och dagdrömma om tänkbara lösningar. Men nu finns egentligen bara två val: take it or leave it. Vi vill bara att alltsammans ska vara över.