"Katrineholmsrevyn bygger broar" heter årets föreställning med Katrineholmsrevyn. Titeln anspelar naturligtvis på den där bron som rasade i Värmbols industriområde under året som gick, men hela upplägget handlar om byggande. För revyns egen framtid och för en hållbar värld. Detta accentueras visuellt genom att hela scenen är en byggarbetsplats men också på andra sätt.
De senaste åren har flera av ensemblens tongivande medlemmar slutat, och till årets upplaga har man rekryterat flera nya artister och gett dem tunga uppgifter på scenen. Dessutom fortsätter man på den inslagna vägen att blanda nummer av klassiskt lokalrevysnitt med skämt och sprit och skit med krävande sketcher som skaver och väcker tankar.
Det ska sägas redan nu att alla nykomlingar fixar sina uppgifter med bravur. I Linnea Gillstam har ensemblen fått en bra och dynamisk sångerska med en utstrålning som växer vartefter kvällen går. Gustav Karlsson är med sin stadiga basröst ett utmärkt komplement i sångnumren och hans torra och korrekta stil på scenen leder till komiska effekter i mötet med mer utlevande aktörer som Lena Sirrewius, Cissie Brunosson och Pontus Kinnander.
I unga Marina Dishley, som själv flytt från Syrien, har ensemblen fått en begåvad sångerska och dansare som också bidrar med uttryck från en annan kultur än den västerländska.
I orkestern hittar vi också flera nya musiker. Bland andra Johannes Annfält, sång och gitarr och Richard Forss, saxofon, som båda tar plats på scenen med stor närvaro och inlevelse.
Men givetvis vore Katrineholmsrevyn inget utan sina veteraner och sin dansensemble, och framför allt inget utan Lena Sirrewius. Hon har aldrig varit bättre.
Annat som är värt att lyftas fram är kläderna. Aldrig har väl Katrineholmsrevyns medlemmar varit så för ändamålet väl klädda. Borta är de sjaviga kavajerna och mystiska återbruken. Kläderna är otroligt viktiga för helhetsintrycket.
Några sketcher hade jag förstås kunnat vara utan, mest för att kvällen är lång med sammanlagt 31 olika nummer. Kvaliteten är jämn och det är massor av lokalt och egenskrivet material.
Marcus Enqvists sketch "Alla har väl swish", spelad av honom själv och Gustav Karlsson är bra, klassisk revyhumor.
Två nummer som bär Jenny Cronholms signum är mediekritiska. I sången "Tunn Kurir" möter vi papperstidningsläsares förtvivlan över mediehusens förflyttning till digitala publiceringskanaler och så utmärkta sketchen "Känn pressen" som handlar om mediernas jakt på klick. Aktuellt, välspelat och med en närmast perfekt dramaturgisk kurva och oväntad twist.
Niklas Johansson medverkar inte i årets föreställning som aktör, däremot har han skrivit flera bra monologer och sånger. I roliga "Snygg" får Pontus Kinnander kräva förståelse för hur det är att växa upp med diagnosen "snygg" och vilka problem det för med sig. I sången "Flyktingvals", fint tolkad av Johannes Annfält, ställs viktiga frågor om flyktingpolitik, och i dikten "Paris", reciterad av Pontus Kinnander, har Niklas Johansson vävt en stark text om demokrati och terrorism på vers, baserad på den barnsliga ramsan "Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris".
Om jag saknar något i årets föreställning är det gapskratt och glitter. Det jag får i stället är ett stort leende och snygga nummer.