Låt oss börja i 2014. I år fyller Åke Gunnarson 89. Han är inte kry och klappas om av ortsbor som är glada över att få träffa honom i Lyan. Denna kväll visar Julita hembygdsförening hans nya film, om alla människor som han dagligen mötte på sin lantbrevbärarrunda.
- Det var en rolig tid, säger han om de uppemot 30 år då han hjälpte Julitaborna att sköta bank- och postärenden.
260 hushåll fanns på den 9,5 mil långa linje som han körde de flesta av åren. 1988, sista året på turen, tog han med sig filmkameran och såg till att föreviga kunderna. Filmen har han nyss satt ihop, tillsammans med Pelle Johansson, och denna kväll i Lyan är det premiärvisning.
Det har kommit så mycket folk till film- och berättarkvällen att föreningen får sätta fram extrabord. Först berättar Clara Waller om sin farmors syster Elisabeth Tamm, riksdagsledamoten som tog initiativet till Kvinnliga medborgarskolan i Fogelstad. Berättelsen om skolan har en röd tråd vidare till Åke Gunnarson, genom skolans omtyckta rektor Honorine Hermelin.
- Rektor Hermelin, hon var min postkund, berättar han.
Så visas filmen, som inleds med att Åke Gunnarson tankar postbilen i ett blåsigt Äsköping medan Sinatras "My way" spelas. Sedan följer en kavalkad av Julitabor i eller vid sina hem. Först ut är Harry och Linnea Fredriksson som står på sin farstubro.
Margit Wahlström skrattar mot kameran hemma hos sig, Sara-Greta Carlstedt möter upp vid sin brevlåda, liksom Lisa Eriksson Lundin och Jan-Erik "Pöta" Larsson gör vid sina. Märta Hammarbäck sitter vid sitt köksbord och skär äpplen. Evert Käll vilar i sin kökssoffa och bredvid står Vera Käll och bakar bröd. Greta Pettersson är brydd inför kameran och säger "Det är inte mycke å fotografera e gammal käring".
Men si, det är det visst, det. I dag får folk en mobilkamera i ansiktet i tid och otid och det filmas och fotas mest hela tiden.
Filmen från 1988 visar tydligt ovanan inför manicken som Åke Gunnarson filmar med, och de korta stoppen vid folks tomtgränser eller ännu oftare i köksvärmen i deras hus är ett fantastiskt tidsdokument. Kaffet serverades i koppar med fat och inte i muggar, och det fanns fortfarande äkta tanter i blommiga klänningar.
Många av de medverkande i filmen är borta sedan länge. Andra sitter i Lyan och får se sig själva i en yngre version. Samtliga närvarande känner förmodligen både förundran och förfäran över hur tiden bara går.
Filmen avslutas med en sekvens från ett par år in på 2000-talet när Julitas lantbrevbärare åker ut på sista rundan innan poststationen är ett minne blott.
- Tragiskt, säger Åke Gunnarson om beslutet.
Att se filmen får honom att tänka på hur postservicen har förändrats sedan hans dagar i yrket.
- Det är en tråkig utveckling.
Men att få visa filmen omgiven av Julitabor som alla känner igen sig själva eller någon annan på duken, det gör honom på bättre humör.
- Det var skojigt.