Det var ju bara en mil hem till Strångsjö. Dagen hade varit lång och föräldrarna var trötta. Till slut gav de efter för sönernas tjat. Adam Svensson, snart 5, och storebror Axel, 7, fick sitta fram i varsin av familjens bilar.
– Det brukade vi absolut aldrig få göra. Om vi skulle krocka.
De hade firat mormors 60-årsdag i stan. Nu åkte de 55:an söderut; Adam bredvid pappa Lennart Svensson i den första bilen, Axel med mamma Annika därefter. De hade kört om en lastbil och kom i hög fart nedför backen när de mellan vägen och järnvägen plötsligt såg den: älgkalven.
Kanske skrämd av det framrusande tåget sprang den rakt ut på vägen. Lennart hann inte bromsa men Adam hann se djurets ögon. Smällen skickade honom genom ett regn av glassplitter in i medvetslöshet.
– Därefter har jag en lucka i livet på tre år.
Adam Svensson, nu 22, sitter på brandstationen och minns tillbaka. Få utanför familjen har hört berättelsen. Det har inte varit viktigt; han har inte velat vara speciell, inte sökt sympati.
"Brandman" står det över hans namn på pikétröjans bröst. Det är däremot viktigt.
– Det är som att jag har fått en andra chans. Nu vill jag kunna hjälpa och rädda så många människor jag bara kan.
Människor som han själv, som i pappans bil for av vägen i ett yrande moln av päls från älgen. Bilen landade kraftigt demolerad på sidan. Mamma Annika sprang panikslagen ut på fältet. Hon, som då arbetat 15 år i akutsjukvården, var helt i känslornas våld.
Lennart hade överlevt. Han tog sig ut själv: omtöcknad, chockad, skärskadad och med brutet näsben. Adam hittades på bilens golv. Han hade glidit ur bilkudden. Annika kunde inte höra honom andas.
– Då kickade sjukvårdsinstinkten in, minns hon.
Hennes pojke var perforerad av glasbitar. Särskilt ögonen var svårt skadade, men ännu värre var hans hjärnskador. Adam hade fått en massiv blödning på ytterhjärnan och massor av mindre blödningar därtill. Halva kroppen var förlamad.
4-åringen tog två andetag i minuten när han togs om hand av traumaenheten på Kullbergska. Fyra timmar senare fördes han i ambulans till Karolinska sjukhusets neurokirurg. Med borr gjordes hål i hans huvud för att lätta på trycket. Han förblev nedsövd i fem dygn.
Läget var allvarligt men stabilt när det plötsligt förvärrades. Pojken fick en allergichock av medicinen mot den lunginflammation han fått. Döden sträckte sig efter honom. Chansen att överleva: 50 procent.
– Till slut var det bara för dem att låta mig kämpa själv.
Kanske var det redan där och då som Adam Svenssons vilja att hjälpa andra började växa.
– När jag blev lite äldre visste jag säkert att jag ville arbeta med människor. Jag gick i friskvårdsklass på högstadiet och kom in på Ellwynskas vårdgymnasium. Då hade jag bestämt mig: jag ville bli brandman.
För att uppnå det, har han fått tränat både sinne och kropp hårt. Det lyckades. Efter slutförd brandmannautbildning i Kramfors sökte han sig hem igen. Nu har han varit fast anställd av Västra Sörmlands räddningstjänst i ett och ett halvt år.
– Jag har jobbat hela livet för att nå hit, ler han lugnt.
Men först fick han kämpa för att bli 5-åringen han skulle ha varit om älgen inte korsat hans väg. När han vaknade ur narkosen hade blödningarna minskat i omfattning och förlamningen släppt. Men han kunde inte prata. Inte gå själv. Balansen var satt ur spel och minsta rörelse var plågsamt långsam.
"Kan du lipa?" frågade storebror Axel vid sjuksängen. Jodå. Så satt bröderna och lipade när läkaren kom in.
– Det var som att börja om från noll. Och jag var såå trött. Senare, när jag var på stan med mamma, letade jag upp en provhytt att lägga mig att sova i.
Habiliteringen kom igång snabbt. Talpedagogik. Sjukgymnastik. Arbetsterapi. Ridning för att öva upp balansen. Efter flera år började han komma ifatt i utvecklingen.
– Att jag har lyckats är tack vare min familj. Jag har en väldigt speciell relation till dem alla, säger Adam och dröjer särskilt en stund vid brorsan Axel:
– Han lät mig vara med när han var med sina kompisar, spelade Nintendo med mig ... Det betydde mycket.
Det sista, eftersläpande problemet har varit ögonen. Under skoltiden såg Adam ofta dubbelt, drogs med huvudvärk och fick ont i ryggen av att luta huvudet för att se bättre. De bekymren är nu nästan helt borta.
Om han sluter ögonen kan han se älgens blick. Men också att olyckan för drygt 17 år sedan har gett honom många värdefulla erfarenheter, i livet och för jobbet han drömt om så länge.
Annika Svensson är glad att sonen nått sitt yrkesmål.
– Det är helt rätt för honom. För mig, som satt där på Karolinska och väntade på besked om att han skulle få leva eller dö, är det en enda stor lycka att se den kille Adam är i dag.
Vad hände sen?
Har du ofta undrat vad som hände efter KK:s rapportering om en händelse eller ett människoöde?
Var du själv föremål för rubriker och vill berätta fortsättningen? Kontakta redaktionen!
Ring 0150-728 60, mejla redaktion@kkuriren.se eller meddela oss på Facebook.