Det är frågan som församlingens styrelse och Wågenberg, ledamot och arkivansvarig, ställer sig. Hittills har alla försök att hitta en hjälpande hand misslyckats.
Det är i kyrkans gamla oljeförråd en slingrande trappa ner som skattkammaren finns. Två rum är proppade fulla, från golv till tak, med arkivmaterial. De äldsta dokumenten går tillbaka till mitten på 1800-talet. Här finns även Baptistförsamlingens arkiv och material från hädangångna landsbygdsförsamlingar, men också historiska dokument utan direkt koppling till frikyrkorörelsen.
– Marken som kyrkan står på skänktes en gång av Gustav Robert Grönkvist, genom en avstyckning från Gröna kulle där han bodde. Vi är ganska säkra på att här finns handlingar som rör den gåvan, säger Wågenberg och tittar lite sorgset på några skamfilade arkivkartonger i trapphuset.
– Vattenskadat.
Mariakyrkans önskan är att arkivet äldsta innehåll ska sorteras och dokumenteras för att skänkas till kommunarkivet och bli tillgängligt för allmänheten. Det finns också tankar på att samla en del av materialet till en utställning i Kulturhuset Ängeln.
– Här finns väldigt myckiet Katrineholmshistoria. Vi vet också att det finns många som är intresserade av att forska i frikyrkohistoria.
Föreningen Arkiv Sörmland har besiktigat den omfattande samlingen och är enligt Wågenberg mycket intresserad av att gå igenom och dokumentera den. Men det kostar, uppskattningsvis 80 000 kronor. Kyrkan må ha en skatt i sin källare, men inga överdådiga finanser.
Med hopp om bidrag till en räddningsaktion har Wågenberg vänt sig till kommunstyrelsen. Ansökan avslogs.
– Församlingen får försöka klara sitt arkiv själv. Kyrkan är ingen ideell förening, hälsar kommunstyrelsens ordförande Göran Dahlström (S) ett stenkast bort i stadshuset.
Wågenberg är medveten om att kommunen inte delar ut föreningsstöd till religiösa sammanslutningar.
– Men det här är kulturhistoria – inte kyrkopolitik.
Trots hejarop från Riksarkivet ges inget stöd därifrån heller.
I väntan på hur kyrkans samfund ställer sig till ett ekonomiskt bidrag, fortsätter tidens tand att gnaga på arkivet – och på Wågenberg.
– Ja, jag är orolig.