EU-kommissionen har fått nog av den svenska oförmågan att leva upp till EU:s 22 år gamla direktiv om begränsade kväveutsläpp.
Straffet för staten, och i förlängningen möjligen de kommuner och kommunalt ägda reningsverk som inte kunnat rätta sig efter EU:s krav, kan bli kännbart.
Det talas om ett tvåsiffrigt miljonbelopp i straffavgift och ett löpande vite på mer än en kvarts miljon kronor – per dag.
Den högsta notan för kväveutsläppen betalas dock av oss alla. Övergödningen som kvävet orsakar av sjöar, vattendrag och hav klassas av Naturvårdsverket som det absolut största hotet mot den marina miljön.
Övergödningen uppstår på grund av för höga utsläpp av växtnäringsämnen som göder marker och vattendrag. Den medför algblomning och syrgasbrist, slår ut djur- och växtarter och förvandlar friska sjöar till andfådda våtmarker.
Att stoppa övergödningen ingår i statens främsta miljömål. För att nå det, måste kväveutsläppen bekämpas.
Reningsverkens bristande effektivitet har tidigare betraktats som en starkt bidragande orsak till övergödningen. I takt med att reningsprocesserna utvecklats, har dock kvävenivåerna sänkts.
I dag misslyckas endast en handfull reningsverk i landet, däribland Rosenholm, med att leva upp till EU:s krav för kväveutsläpp.
De många enskilda avloppen runt om i Sveriges landsbygd anses stå för en oproportionerligt stor del av utsläppen från hushåll. I de fall där det endast finns trekammarbrunnar som leder avloppsvattnet direkt ut i vattendrag är skadan på miljön stor.
Jordbruket bidrar till övergödningen när växtnäring via grundvattnet följer med ut i vattendragen. Kväveläckaget från jordbruket har dock minskat på senare år.
Biltrafikens utsläpp av kväveoxider är en annan stor miljöbov.
Även förbränningen av fossila bränslen bidrar till övergödningen i kombination med ammoniakgas från exempelvis gödsel.